Barn och cancer...
Pratade med familjen vi känner, som också har en cancersjuk son, som precis kommit hem från Umeå och Barn 3. Det har hänt lite sedan vi åkte. Det är till stor del samma personer som är inneliggande nu, men med helt andra förutsättningar.
Tänker en hel del på Nina som har legat inne sedan i november och fortfarande inte får åka hem. Det är en grymt tapper tjej må jag säga! Keep up the good work girl!
Sen tänker jag en hel del på Gustav och hans familj som "bara" varit dagvårdspatienter ett tag, men som nu fått det gryma beskedet att det inte går att göra mer... Att ha gått igenom en lång operation och ändå får det beskedet, det går inte att begripa! Fina Gustav som ritade glada smileysar på Vincents rumsskylt när vi låg inne samtidigt!
Pyttelilla Hannah som legat inne sedan vi åkte därifrån sista gången, i oktober. Hennes tumör på halsen som var godartad när hon föddes, togs bort men kom tillbaka tokaggressiv. Nu har tumören legat och tryckt så det resulterat i att hon fått epilepsianfall till på köpet.
Vart är rättvisan i det hela!? Varför ska barn och unga drabbas av dessa sjukdomar som ställer till med så mycket elände! När man hör om de andras fasansfulla öde så blir jag ännu gladare att Vincent klarat sig så bra! Men när det är personer och familjer som man faktiskt träffat så blir det extra påtagligt... Det är omöjligt att inte känna för dessa familjer! All denna osäkerhet i vad som kommer med framtiden, det är inget man ens skulle önska sin värsta fiende. Unga människor SKA inte bli sjuka och dö. Det finns ingen rättvisa i det. Någon berättade för mig om en gammal tant som sa att hon önskade att dom gamla skulle bli sjuka på sånt sätt istället för barn, dom hade ju levt ett helt liv medan barnen har hela sitt framför sig. Det är en underbar tanke, men som på sätt o vis inte är rättvis den heller... Inget är nog rättvist när det kommer till kritan...
Allt jag önskar för dessa barn och deras familjer är att det blir så bra som det bara går, att det händer mirakel att alla frisknar till. Den där fjärde familjen som dom pratar om i Barncancerfondens reklam, vi känner till ilte för många fjärdefamiljer nu!
Har ni pengar över nu efter att ha betalat räkningar. Tänk på Barncancerfonden och deras jobb för att hitta botemedel till cancer! Vill ni sätta in lite till dom så gör det på;
PG: 90 20 90-0
eller
BG: 902-0900
Ni kan också skänka 50 kr direkt genom SMS
SMS:a FORSKA till 72900
Känner ni er extra givmilda eller går väldigt bra ekonomiskt så får ni gärna tänka på
Bassefonden
PG 90 10 36 - 4
och
Barncancerföreningen Norra
PG: 90 30 80-0
BG: 903-0800
också. Det är två instanser som gör mycket för sjuka barn. Basse arbetar mycket för barnavdelningen i Östersund. Medlen går dels till så viktiga detaljer som frukost och kvällsfika! Men mest till att kunna bemöta de sjuka barnen så att deras behov tillgodoses så långt det är möjligt!
Barncancerföreningen Norra gör otroligt mycket för patienter och deras familjer på Norrlands Universitetssjukhus. Dom har betytt massor för oss när vi bodde på Barn 3 i Umeå! Det finns en utförlig förteckning vad deras pengar bland anant går till på deras hemsida, men här är den för enkelhetens skull!
Tänker en hel del på Nina som har legat inne sedan i november och fortfarande inte får åka hem. Det är en grymt tapper tjej må jag säga! Keep up the good work girl!
Sen tänker jag en hel del på Gustav och hans familj som "bara" varit dagvårdspatienter ett tag, men som nu fått det gryma beskedet att det inte går att göra mer... Att ha gått igenom en lång operation och ändå får det beskedet, det går inte att begripa! Fina Gustav som ritade glada smileysar på Vincents rumsskylt när vi låg inne samtidigt!
Pyttelilla Hannah som legat inne sedan vi åkte därifrån sista gången, i oktober. Hennes tumör på halsen som var godartad när hon föddes, togs bort men kom tillbaka tokaggressiv. Nu har tumören legat och tryckt så det resulterat i att hon fått epilepsianfall till på köpet.
Vart är rättvisan i det hela!? Varför ska barn och unga drabbas av dessa sjukdomar som ställer till med så mycket elände! När man hör om de andras fasansfulla öde så blir jag ännu gladare att Vincent klarat sig så bra! Men när det är personer och familjer som man faktiskt träffat så blir det extra påtagligt... Det är omöjligt att inte känna för dessa familjer! All denna osäkerhet i vad som kommer med framtiden, det är inget man ens skulle önska sin värsta fiende. Unga människor SKA inte bli sjuka och dö. Det finns ingen rättvisa i det. Någon berättade för mig om en gammal tant som sa att hon önskade att dom gamla skulle bli sjuka på sånt sätt istället för barn, dom hade ju levt ett helt liv medan barnen har hela sitt framför sig. Det är en underbar tanke, men som på sätt o vis inte är rättvis den heller... Inget är nog rättvist när det kommer till kritan...
Allt jag önskar för dessa barn och deras familjer är att det blir så bra som det bara går, att det händer mirakel att alla frisknar till. Den där fjärde familjen som dom pratar om i Barncancerfondens reklam, vi känner till ilte för många fjärdefamiljer nu!
Har ni pengar över nu efter att ha betalat räkningar. Tänk på Barncancerfonden och deras jobb för att hitta botemedel till cancer! Vill ni sätta in lite till dom så gör det på;
PG: 90 20 90-0
eller
BG: 902-0900
Ni kan också skänka 50 kr direkt genom SMS
SMS:a FORSKA till 72900
Känner ni er extra givmilda eller går väldigt bra ekonomiskt så får ni gärna tänka på
Bassefonden
PG 90 10 36 - 4
och
Barncancerföreningen Norra
PG: 90 30 80-0
BG: 903-0800
också. Det är två instanser som gör mycket för sjuka barn. Basse arbetar mycket för barnavdelningen i Östersund. Medlen går dels till så viktiga detaljer som frukost och kvällsfika! Men mest till att kunna bemöta de sjuka barnen så att deras behov tillgodoses så långt det är möjligt!
Barncancerföreningen Norra gör otroligt mycket för patienter och deras familjer på Norrlands Universitetssjukhus. Dom har betytt massor för oss när vi bodde på Barn 3 i Umeå! Det finns en utförlig förteckning vad deras pengar bland anant går till på deras hemsida, men här är den för enkelhetens skull!
Pengarna som vi i föreningen samlar in går till bland annat:
- lägenheter i närheten av universitetssjukhuset för familjer och anhöriga som har lång resväg
- clowner som besöker avdelningen varje vecka
- bildarbete varje vecka på avdelningen
- stöd och aktiviteter för medföljande syskon
- massage för trötta och stressade föräldrar
- trivselaktiviteter på sjukhuset
- att göra livet lättare på avdelningen med leksaker, spel, TV och video
- miljöombyte och rekreation för de drabbade familjerna
- fjällstugan "Tomtebo" i Hemavan
- utflykter, bio, teater och cirkus
- träffar för barn, ungdomar, syskon och föräldrar
- träffar för föräldrar och anhöriga som mist ett barn i cancer
- ungdomsgruppen som vänder sig till dig som har eller haft cancer
- syskongruppen som vänder sig till dig som har eller haft ett syskon som är eller varit cancersjukt
Feberfritt!
Joppi! Det blev aldrig någon feber idag! Som högst låg han på 37,9 och det är egentligen bara förhöjd temp! :) Vi var ut en sväng, tog vagnen ner till apoteket fram och åter. Skrutt gillade att titta på lastbilarna som körde förbi oss! :)
Han somnade i egen säng strax före 20, så nu får vi se hur länge det dröjer innan han krånglar i natt. I morgon blir det iaf ingen sovmorgon. Han ska upp 7, även om han trasslar på tidiga morgontimmar. Nu ska mönstret brytas! (det är väl jag som blir straffad eftersom han sover gott på dagen ändå...)
Imorgon är det också dax för inskolningssamtalet. Vi ska delge lite information som är speciell för Vincent, och få veta vilka tider han ska ha för inskolningen. Får se hur snabbt det går innan han är sjuk igen... ;) Imunförsvaret är definitivt inte vad det borde vara! Men vi får se hur det går! JAg lär ju bli sjuk själv också, när jag skolas in på min fsk! :)
Nu är det snart nattning av mig. Ska jag upp 4, så behöver jag få några timmars sömn!
Han somnade i egen säng strax före 20, så nu får vi se hur länge det dröjer innan han krånglar i natt. I morgon blir det iaf ingen sovmorgon. Han ska upp 7, även om han trasslar på tidiga morgontimmar. Nu ska mönstret brytas! (det är väl jag som blir straffad eftersom han sover gott på dagen ändå...)
Imorgon är det också dax för inskolningssamtalet. Vi ska delge lite information som är speciell för Vincent, och få veta vilka tider han ska ha för inskolningen. Får se hur snabbt det går innan han är sjuk igen... ;) Imunförsvaret är definitivt inte vad det borde vara! Men vi får se hur det går! JAg lär ju bli sjuk själv också, när jag skolas in på min fsk! :)
Nu är det snart nattning av mig. Ska jag upp 4, så behöver jag få några timmars sömn!
Min lilla jojo
Vincents feber är som en jojo! I natt hade han nästan 39 i temp igen och nu på förmiddagen när vi klev upp hade han 37,0 igen. Vid lunch när han skulle sova middag tempade jag igen och då hade han 37,9. Han går verkligen upp och ner hela tiden! Vette tusan hur man ska göra för att hålla den normal... Han piggnar ju till när tempen går ner och då leker han ju som vanligt och vips så har tempen gått upp igen och gnället kommer tillbaka.
Sömnen måste ändå klassas som vårt sörsta problem för stunden. Kan låta simpelt jämfört med vad vi gått igenom, men det går ju inte att jämföra allt med det. Varje nytt moment är ju jobbigt i sig! I morse vaknade Vincent vid 3 igen. Vägrar lägga sig igen. Klättrar runt i sängen och kommer aldrig till riktig ro. Han kan ligga 3-4 minuter på ett ställe och andas lugnt, precis som att han sover, men så plötsligt far han upp och skriker igen. Drömmar? Ja, kanske, men det ända som fungerar för att lugna honom är att slå igång film (Babar har vi i sovrummet) och då piggnar han ju till ytterligare. När vi då stänger av och försöker förmedla att "nu är det dax att sova" blir han skogstokig och skriker ännu mer!
Det måste bara finnas något tips på hur man ska göra. Och nej, det fungerar inte med att låta honom vara. Han kliver upp då! Och nej, han går inte upp och leker själv, utan hämtar böcker och ska ha oss att läsa (och läser vi inte så skriker han). När vi tillsist får honom att somna, efter typ 1,5 timme med mest bara gallskrik, ja då sover han halva förmiddagen... Det är verkligen skitsvårt! I morse testade vi att lägga tillbaka honom i hans säng, vilket resulterade i panikskrik! Valium? Jag har verkligen ingen aning om vad vi ska hitta på... Ringer man BVC så får vi antagligen höra att det är en period, att barnen drömmer extra mycket nu, att dom växer osv... Det hjälper ju som inte riktigt...
Så länge han mår bra och är pigg så är han så otroligt positiv och glad. Så fort han börjar bli trött, tempen går upp eller liknande så fungerar ingenting, trilla rhan och sätter sig på rumpan så blir han tokledsen... Inga motgångar, tack så mycket.
Just nu ligger sambon, som btw inte heller är helt kry och därför hemma från jobbet, och sonen och sover. Jag fick ju sova lite längre i förmiddags och kopplar därför av vid tv och dator lite. Ska faktiskt passa på att spela lite TV-spel nu medan jag är själv (det händer ju inte jätteofta! :P). När grabbarna i sängen vaknar ska jag faktiskt ta med den lilla på en liten promenad. Vi ska ta vagnen ner till apoteket och hämta ut tegaderm som vi tejpar över slangarna med när han ska bada. Det kom i fredags, men då orkade ja ginte gå ner och sen blev Vincent sjuk och det hanns inte med. Sen är jag lite lur på om jag är allergisk igen... :( Så jag ska köpa hem lite allergimedicin igen och se vad som händer. I morgon ska jag ha telefonrådgivning med en läkare ang mina förfrysningar i händer och fötter, och då ska jag ta upp mina förkylningssymtom över vintrarna. Det ska bli spännande att höra vad han tänker göra...
Nej, lite TV-spel var det! :)
Sömnen måste ändå klassas som vårt sörsta problem för stunden. Kan låta simpelt jämfört med vad vi gått igenom, men det går ju inte att jämföra allt med det. Varje nytt moment är ju jobbigt i sig! I morse vaknade Vincent vid 3 igen. Vägrar lägga sig igen. Klättrar runt i sängen och kommer aldrig till riktig ro. Han kan ligga 3-4 minuter på ett ställe och andas lugnt, precis som att han sover, men så plötsligt far han upp och skriker igen. Drömmar? Ja, kanske, men det ända som fungerar för att lugna honom är att slå igång film (Babar har vi i sovrummet) och då piggnar han ju till ytterligare. När vi då stänger av och försöker förmedla att "nu är det dax att sova" blir han skogstokig och skriker ännu mer!
Det måste bara finnas något tips på hur man ska göra. Och nej, det fungerar inte med att låta honom vara. Han kliver upp då! Och nej, han går inte upp och leker själv, utan hämtar böcker och ska ha oss att läsa (och läser vi inte så skriker han). När vi tillsist får honom att somna, efter typ 1,5 timme med mest bara gallskrik, ja då sover han halva förmiddagen... Det är verkligen skitsvårt! I morse testade vi att lägga tillbaka honom i hans säng, vilket resulterade i panikskrik! Valium? Jag har verkligen ingen aning om vad vi ska hitta på... Ringer man BVC så får vi antagligen höra att det är en period, att barnen drömmer extra mycket nu, att dom växer osv... Det hjälper ju som inte riktigt...
Så länge han mår bra och är pigg så är han så otroligt positiv och glad. Så fort han börjar bli trött, tempen går upp eller liknande så fungerar ingenting, trilla rhan och sätter sig på rumpan så blir han tokledsen... Inga motgångar, tack så mycket.
Just nu ligger sambon, som btw inte heller är helt kry och därför hemma från jobbet, och sonen och sover. Jag fick ju sova lite längre i förmiddags och kopplar därför av vid tv och dator lite. Ska faktiskt passa på att spela lite TV-spel nu medan jag är själv (det händer ju inte jätteofta! :P). När grabbarna i sängen vaknar ska jag faktiskt ta med den lilla på en liten promenad. Vi ska ta vagnen ner till apoteket och hämta ut tegaderm som vi tejpar över slangarna med när han ska bada. Det kom i fredags, men då orkade ja ginte gå ner och sen blev Vincent sjuk och det hanns inte med. Sen är jag lite lur på om jag är allergisk igen... :( Så jag ska köpa hem lite allergimedicin igen och se vad som händer. I morgon ska jag ha telefonrådgivning med en läkare ang mina förfrysningar i händer och fötter, och då ska jag ta upp mina förkylningssymtom över vintrarna. Det ska bli spännande att höra vad han tänker göra...
Nej, lite TV-spel var det! :)
Ang jobbet
Första besöket på jobbet är avklarat. Jag "tog ledigt" från min lilla feber-tuss och åkte ut till min nya arbetsplats. Jag tycker att jag har en toppenchef, som verkar läsa av och har bra kontakt med sina anställda på ett bra sätt. Mina kollegor på avdelningen jag ska jobba på verkar också kanon. Kan det möjligen vara så att detta blir en fullträff!? Det kändes jättebra när jag var där och jag tror att detta kan bli en bra igångsättning för mig!
Jag får dessutom en riktig uppstart på måndag. Det är planeringsdag lagom till att jag ska börja. Skulle egentligen haft öppning på mitt schema, men dom tyckte att det inte var så logiskt (och skulle löst det) men att jag nu skulle vara med på planeringsdagen och därmed börja samma tid som dom.
Vincent har fortfarande hög feber. Vid halv 8 hade han 39,5 i temp, då med 1,5 timme kvar till han får ta alvedon igen... Ska bli spännade att ta tempen på honom när alvedonet gått ur... Känns som att tempen är onödigt hög just nu och det är svårt att veta vart det kommer ifrån. Pratade med vår sköterska på barnkliniken och hon trodde spontant att han fått några bacilusker som ställt till med febern. Får väl se om det går till sig snart! I nett sover han iaf hela natten mellan oss i dubbelsängen, kanske kan lugna honom lite så han sover mer obesvärat.
Är grymt trött nu, så jag ska snart börja göra kväll. Ingen mening att sitta uppe som ett lik när man riskerar att få en stökig natt till... Jag klarar mig helt enkelt inte på 6-7 timmars sömn på en natt... God natt och jag återkommer i morgon om en ny dagsstatus på mig och min son!
Jag får dessutom en riktig uppstart på måndag. Det är planeringsdag lagom till att jag ska börja. Skulle egentligen haft öppning på mitt schema, men dom tyckte att det inte var så logiskt (och skulle löst det) men att jag nu skulle vara med på planeringsdagen och därmed börja samma tid som dom.
Vincent har fortfarande hög feber. Vid halv 8 hade han 39,5 i temp, då med 1,5 timme kvar till han får ta alvedon igen... Ska bli spännade att ta tempen på honom när alvedonet gått ur... Känns som att tempen är onödigt hög just nu och det är svårt att veta vart det kommer ifrån. Pratade med vår sköterska på barnkliniken och hon trodde spontant att han fått några bacilusker som ställt till med febern. Får väl se om det går till sig snart! I nett sover han iaf hela natten mellan oss i dubbelsängen, kanske kan lugna honom lite så han sover mer obesvärat.
Är grymt trött nu, så jag ska snart börja göra kväll. Ingen mening att sitta uppe som ett lik när man riskerar att få en stökig natt till... Jag klarar mig helt enkelt inte på 6-7 timmars sömn på en natt... God natt och jag återkommer i morgon om en ny dagsstatus på mig och min son!
Jobbintro och feber
Sitter just för stunden i soffa, solo. Mer eller mindre hela förmiddagen har jag haft Vincent i soffan också. Igår eftermiddag fick han plötsligt feber. 38,8 tempade jag honom vid 16-17tiden. Febern kom utan snuva, hosta och utslag. Eftersom det bara är feber och inget annat känns det lite misstänkt att vara tänderna som bråkar för honom. Självklart sätter den gamla rutinen in och tänker "fan, tänk om det är något igen! Det var ju så som det började första gången han fick cellgifterna", men för 1,5 vecka sedan genomgick han en magnetröntgen som sa att det är lugnt så det är bara att försöka sig på att slappna av igen. Men så kommer nästa grej! "Tänk om han behöver antibiotika!" Men även det är att slå bort. Han har jättefina stabila blodvärden, så det känns verkligen som att det bara är feber!
Just nu ligger skrutten och sover i dubbelsängen. Hoppas att han sover en rejäl stund med tanke på att han hade en lite stökig natt. Vid midnatt vaknade han och hade 39,4 i temp... Vi gav honom alvedon och la honom hos oss. Han låg vaken och bökade runt i 1,5 timme innan han kom till ro vaggandes i min famn...
Jag laddar nu inför min introduktion på mitt nya jobb, ett halvtidsvik. på Lillfjällets fsk. På måndag ska jag börja och idag ska jag ut dit för en liten introduktion. Självklart är det en del som jag måste komma ihåg att fråga om... Eftersom vi ska skicka in papper för dagisavgiften så måste jag ju veta vad jag få i lön. Sen är det väldigt intressant att höra om jag får månadslön eller om jag kommer att gå på timtid... Blir det timtid så kommer pengarna månaden efter och det kan bli intressant i slutet av februari...
Ska också ta reda på om jag har fortsatt rätt att ha TFP när jag inte jobbar eftersom det fortfarande är en del extraomsorg på Vincent. Det är fortfarande CVK-skötsel bland annat. Får jag inte ha TFP så ska jag ta reda på om jag är berättigad A-kassa nu när jag väl är inskriven där!
Bara för att Vincent blev fortsatt behandlingbefriad och jag fick jobb så började inte allt flyta på helt enkelt ändå... Det är fortfarande småsaker som ska pusslas och fixas för att det ska flyta. Hoppas att allt faller på plats innan sommaren så vi kan vara en "normal" familj där det bara är tider som ska passas ihop. Inte allt pappersarbete runt omkring! En sak är iaf säker. Jag är trygg med vilka papper som ska skickas in till Försäkringskassan när vi är hemma med Vincent när han blir magsjuk, förkyld, svinkoppor, vattkoppor och alla andra sjukdomar han kommer att åka på när han går på dagis!
Nu ska jag packa mina grejor. Mamma kommer om 30-40 minuter och då ska jag låna hennes bil till jobbet medan hon passar Vincent. Undrar vad tusan man ska ha för kläder idag... Mjukisbyxor skulle vara bekvämt, men nja... Det blir nog jeans och en tröja... Fan, det ligger i garderoben inne där Vincent sover... Det är så jäkla svårt att smyga i den där garderoben... Tusan....
Just nu ligger skrutten och sover i dubbelsängen. Hoppas att han sover en rejäl stund med tanke på att han hade en lite stökig natt. Vid midnatt vaknade han och hade 39,4 i temp... Vi gav honom alvedon och la honom hos oss. Han låg vaken och bökade runt i 1,5 timme innan han kom till ro vaggandes i min famn...
Jag laddar nu inför min introduktion på mitt nya jobb, ett halvtidsvik. på Lillfjällets fsk. På måndag ska jag börja och idag ska jag ut dit för en liten introduktion. Självklart är det en del som jag måste komma ihåg att fråga om... Eftersom vi ska skicka in papper för dagisavgiften så måste jag ju veta vad jag få i lön. Sen är det väldigt intressant att höra om jag får månadslön eller om jag kommer att gå på timtid... Blir det timtid så kommer pengarna månaden efter och det kan bli intressant i slutet av februari...
Ska också ta reda på om jag har fortsatt rätt att ha TFP när jag inte jobbar eftersom det fortfarande är en del extraomsorg på Vincent. Det är fortfarande CVK-skötsel bland annat. Får jag inte ha TFP så ska jag ta reda på om jag är berättigad A-kassa nu när jag väl är inskriven där!
Bara för att Vincent blev fortsatt behandlingbefriad och jag fick jobb så började inte allt flyta på helt enkelt ändå... Det är fortfarande småsaker som ska pusslas och fixas för att det ska flyta. Hoppas att allt faller på plats innan sommaren så vi kan vara en "normal" familj där det bara är tider som ska passas ihop. Inte allt pappersarbete runt omkring! En sak är iaf säker. Jag är trygg med vilka papper som ska skickas in till Försäkringskassan när vi är hemma med Vincent när han blir magsjuk, förkyld, svinkoppor, vattkoppor och alla andra sjukdomar han kommer att åka på när han går på dagis!
Nu ska jag packa mina grejor. Mamma kommer om 30-40 minuter och då ska jag låna hennes bil till jobbet medan hon passar Vincent. Undrar vad tusan man ska ha för kläder idag... Mjukisbyxor skulle vara bekvämt, men nja... Det blir nog jeans och en tröja... Fan, det ligger i garderoben inne där Vincent sover... Det är så jäkla svårt att smyga i den där garderoben... Tusan....
Märkligt vad livet för med sig
För lite mer än 1,5 år sedan så hade jag packat förlossningsväskan, sedan var det sjukhusväskan och nu är det snart dax att packa dagisväskan! Jisses vad märkligt det känns! Livet för verkligen med sig många helt nya grejor, helt utan att man ens märker det ibland!
I kväll har jag suttit och sytt i namnlappar i Vincents ytterkläder som han kommer att ha på dagis. Yrkesskada? Kanske, men jag ville ju inte att Vincents kläder ska komma bort på dagis, jag har ju själv stått med kläder som jag inte har vetat vem som är ägare till... Allt hamnar i korgen "omärkta kläder" som föräldrarna sedan glömmer att kolla...
Tänk att min lilla bebis nu ska börja dagis! Han är inte längre en liten bebis, han är en liten kille som hela tiden växer - både fysiskt och mentalt. Han är så fantastisk! Eller, fel av mig - BARN är så fantastiska!
Nu är det snart dax att sova, ska försöka mig på en sovmorgon i morgon. Hoppas att Vincent vaknar på helt rätt sida!
I kväll har jag suttit och sytt i namnlappar i Vincents ytterkläder som han kommer att ha på dagis. Yrkesskada? Kanske, men jag ville ju inte att Vincents kläder ska komma bort på dagis, jag har ju själv stått med kläder som jag inte har vetat vem som är ägare till... Allt hamnar i korgen "omärkta kläder" som föräldrarna sedan glömmer att kolla...
Tänk att min lilla bebis nu ska börja dagis! Han är inte längre en liten bebis, han är en liten kille som hela tiden växer - både fysiskt och mentalt. Han är så fantastisk! Eller, fel av mig - BARN är så fantastiska!
Nu är det snart dax att sova, ska försöka mig på en sovmorgon i morgon. Hoppas att Vincent vaknar på helt rätt sida!
Ingen aning om vad man ska säga
Jisses vilket vilddjur jag har till son! Jag överdriver inte ens när jag säger att han knäcker mig! Men det är helt underbart att han orkar med att knäcka mig, att han mår så bra som han faktiskt gör!
Idag var vi på Djungelhuset på förmiddagen. Det var Vincent, Arthur och Liv som busade runt där, övervakade av mig, Maria, Mari och Zandra. Japp, Vincents ena moster hängde på och vi avlöste varandra med kameran. Vi presterade 170 bilder på dessa 3 ungar under mindre än 2 timmar... Märkligt att man verkar kunna ta hur många kort som helst på kidsen! :)
Vincent och Arhtur for omkring som två virvelstormar medan Liv tog det lite mer piano. Men då är ju V och A jungfrubebisar, medan L är våg. :) Hur som helst så röjde barnen loss rejält innan vi satte oss för lunch och sedan drog vi oss hemåt allihop (utom Zandra som drog vidare till nästa dejt). Vincent somnade snabbt efter att jag la ner honom i vagnen. Han var rejält trött.
När han vaknade sen så var han seg, vilket han varit i nästan hela veckan. På kvällskvisten så drar han igång igen och verkar vara intresserad av allt utom att sova! Dock så verkade det som att jag haffade honom i precis rätt tillfälle, för det var INGET gråt ALLS! Det är knäpp tyst från hans rum, och har varit i närmare en kvart nu. Skönt, då får jag koppla av lite innan det är dax för mig att sova också.
Johan är på stan och tittar på handboll och skulle ta någon öl med några handbollskompisar. Vet inte alls när han kommer hem. Han sa att det inte skulle bli så sent, han är trött efter en stressig vecka på jobbet. Men han har sagt så förr och sen var det så kul att det blev senare än han tänkt. Jag går iaf och lägge rmig när jag är trött, så kommer hen när han vill!
På tal om trötthet då... Det märks att Vincent har betydligt mer energi än jag. Jag är tröttare än jag faktiskt kan beskriva! Dessutom har jag de sista 2-3 månaderna visat på förkylningssymtom, men det bryter inte ut. (Kan ju iofs hända att det är allergi, även om det är märkligt att det bara blir problem under vinterhalvåret.) Täppt i näsan, tung i ögonen, lite hosta och ont i kroppen. Förr kunde jag sova massor med timmar i sträck, 9-12 timmar iaf. Och efter det vara någorlunda utvilad. Jag sover 8-10 timmar nu och är inte alls utvilad! Jag kan sova middag 3 timmar med Vincent på dagen och ändå vara trött och tvärslockna på kvällen! Saknar helt klart mina maratonsovningar just nu. Det är svårt att justera in sig, det är ju massor med faktorer som påverkar mig mentalt sedan jag fick sluta med dessa sovningar. Det började ju med att jag plötsligt blev mamma!
Nu ska jag hämta mig min godispåse och mitt bubbelvatten och krypa upp i soffan och slappa lite. Ska skicka lite bilder till Maria också, Mari fick sina tidigare idag. Jag kan iaf bjuda er på en bild på kidsen med mammor! :)
Jag och Vincent, Maria och Arthur, Mari och Liv
Sen kan jag ju bjuda på Vincent och hans härliga moster Zandra
Idag var vi på Djungelhuset på förmiddagen. Det var Vincent, Arthur och Liv som busade runt där, övervakade av mig, Maria, Mari och Zandra. Japp, Vincents ena moster hängde på och vi avlöste varandra med kameran. Vi presterade 170 bilder på dessa 3 ungar under mindre än 2 timmar... Märkligt att man verkar kunna ta hur många kort som helst på kidsen! :)
Vincent och Arhtur for omkring som två virvelstormar medan Liv tog det lite mer piano. Men då är ju V och A jungfrubebisar, medan L är våg. :) Hur som helst så röjde barnen loss rejält innan vi satte oss för lunch och sedan drog vi oss hemåt allihop (utom Zandra som drog vidare till nästa dejt). Vincent somnade snabbt efter att jag la ner honom i vagnen. Han var rejält trött.
När han vaknade sen så var han seg, vilket han varit i nästan hela veckan. På kvällskvisten så drar han igång igen och verkar vara intresserad av allt utom att sova! Dock så verkade det som att jag haffade honom i precis rätt tillfälle, för det var INGET gråt ALLS! Det är knäpp tyst från hans rum, och har varit i närmare en kvart nu. Skönt, då får jag koppla av lite innan det är dax för mig att sova också.
Johan är på stan och tittar på handboll och skulle ta någon öl med några handbollskompisar. Vet inte alls när han kommer hem. Han sa att det inte skulle bli så sent, han är trött efter en stressig vecka på jobbet. Men han har sagt så förr och sen var det så kul att det blev senare än han tänkt. Jag går iaf och lägge rmig när jag är trött, så kommer hen när han vill!
På tal om trötthet då... Det märks att Vincent har betydligt mer energi än jag. Jag är tröttare än jag faktiskt kan beskriva! Dessutom har jag de sista 2-3 månaderna visat på förkylningssymtom, men det bryter inte ut. (Kan ju iofs hända att det är allergi, även om det är märkligt att det bara blir problem under vinterhalvåret.) Täppt i näsan, tung i ögonen, lite hosta och ont i kroppen. Förr kunde jag sova massor med timmar i sträck, 9-12 timmar iaf. Och efter det vara någorlunda utvilad. Jag sover 8-10 timmar nu och är inte alls utvilad! Jag kan sova middag 3 timmar med Vincent på dagen och ändå vara trött och tvärslockna på kvällen! Saknar helt klart mina maratonsovningar just nu. Det är svårt att justera in sig, det är ju massor med faktorer som påverkar mig mentalt sedan jag fick sluta med dessa sovningar. Det började ju med att jag plötsligt blev mamma!
Nu ska jag hämta mig min godispåse och mitt bubbelvatten och krypa upp i soffan och slappa lite. Ska skicka lite bilder till Maria också, Mari fick sina tidigare idag. Jag kan iaf bjuda er på en bild på kidsen med mammor! :)
Jag och Vincent, Maria och Arthur, Mari och Liv
Sen kan jag ju bjuda på Vincent och hans härliga moster Zandra
Möte med H.M. Drottningen
Idag var vi ner på sjukhuset för att fota lite. Våra vänner i Kallsta har med hjälp av sina vänner samlat ihop pengar, 5000 kr närmare bestämt, till Basse stiftelsen. Idag skulle dom passa på att överlämna dessa pengar när drottning Silvia var på besök på Barnavdelningen.
Vincent (och iofs jag också) hamnade givetvis på en liten snutt i ett inslag på ÖP Tv! :P
http://optv.abcdn.net/abPlayer2_new/fs.html?path=optv.abcdn.net/TV-ARKIV/Lokalt&playfile=12270_Jag_sa_valkommen_109549.pls&clipindex=0&offset=0
Vincent var inte stilla så många minuter så det var svårt att få men honom på samma bild som drottningen, men han finns ju med iaf! :)
Här är han på väg i full fart in i bilden...
Och här försvinner han ut i folkmassan... :P Linslus?? Nepp, inte idag! ;)
Får se om journalisterna fick till några bättre bilder på honom :P Vi får kika i tidningarna i morgon! :)
Vincent (och iofs jag också) hamnade givetvis på en liten snutt i ett inslag på ÖP Tv! :P
http://optv.abcdn.net/abPlayer2_new/fs.html?path=optv.abcdn.net/TV-ARKIV/Lokalt&playfile=12270_Jag_sa_valkommen_109549.pls&clipindex=0&offset=0
Vincent var inte stilla så många minuter så det var svårt att få men honom på samma bild som drottningen, men han finns ju med iaf! :)
Här är han på väg i full fart in i bilden...
Och här försvinner han ut i folkmassan... :P Linslus?? Nepp, inte idag! ;) Får se om journalisterna fick till några bättre bilder på honom :P Vi får kika i tidningarna i morgon! :)
Vincents horoskop
Är inte detta huvudet på spiken så säg!?
Jungfrun
Jungfrun
22 aug - 21 sep
Din lilla Jungfrubaby är nästan outtröttlig, med en ork och en envishet som ofta sträcker sig långväga över din. För Jungfrun är det viktigt att förstå och göra sig förstådd så fort som möjligt. Lika viktigt är det också att lära sig världen runt omkring. Hon är därför sällan tyst, och har heller inte tid att sova särskilt långa stunder i sträck.
Storkillen!
Kom nyss hem från öppna fsk. Jag tyckte att Vincent måste få lite utrymme och lite leksällskap. Maria och Arthur skulle också dit fick jag veta när jag SMSade henne och frågade. Vi åkte dit med samma buss och grabbarna drog iväg i full fart så fort vi släppte ner dom på golvet!
Vincent trivdes som fisken i vattnet. Han plockade med alla sakerna - samtidigt! Ville inte alls sitta stilla på sångsamling osv! Dessutom åkte han rutschkana helt själv! Det är ju helt underbart att se när ens barn blir så stor att det klarar så mycket själv! Samtidigt som det är lite vemodigt att den lilla bebisen inte längre finns! Jag blir stolt över att se att Vincent är så framåt och aktiv, trots att han varit begränsad under så lång tid av sin uppväxt.
I morgon ska vi faktiskt dit igen. Han ville ju inte alls åka hem idag - även om han sov inom 8 minuter när jag la ner honom i vagnen. Det är skönt att se den enorma viljan och glädjen som lyser i ögonen när han får fritt spelrum! Självklart ska han få busa mera! Uppenbart är att vår lägenhet är för liten för honom att busa i! ;)
I morgon blir det mer öppna fsk, på torsdag ska vi till sjukan en sväng (nöjestripp - tro det eller ej!) och på fredag ska vi på djungelhuset! Tror ni att skrutten har en toppen vecka den här veckan eller!? :)
Glömde kameran idag, eller tänkte helt enkelt inte på att ta med den... Så helt kalrt ska den med i morgon, ska fota mitt lilla yrväder i morgon! Måste ju helt enkelt dela med mig av den glädjen han utstrålar! :)
I kväll är det ridning på schemat. Som det ser ut så kan det tänkas vara hoppning... Får väl se hur det blir med den saken om så är fallet!
GOOD NEWS!!!
För mindre än 10 minuter sedan ringde läkaren från Umeå och berättade att tumör-resterna i bröstkorgen (halsen och armhålan) såg oförändrade ut och att det i levern såg ut att ha krympt något! Så det såg riktigt bra ut!
Förstår ni lättnaden!? Jag kan nog inte beskriva den enorma lättnaden kring att Vincent nu ska få börja på förskolan, leka med andra barn och komma igång ytterligare i utvecklingen! Han är ytterligare ett steg mot att bli friskförklarad!
Nästa röntgen blir någon gång i början-mitten av april.
UNDERBARA NYHETER!!!! Sånt gillar vi!!!
Förstår ni lättnaden!? Jag kan nog inte beskriva den enorma lättnaden kring att Vincent nu ska få börja på förskolan, leka med andra barn och komma igång ytterligare i utvecklingen! Han är ytterligare ett steg mot att bli friskförklarad!
Nästa röntgen blir någon gång i början-mitten av april.
UNDERBARA NYHETER!!!! Sånt gillar vi!!!
Horoskop 18/1-10
Tur
Ödet bör inte utmanas denna dag. Turen verkar inte vara med dig och därför är det dumt att ta onödiga risker.
Hälsa
Idag verkar det som du ser ovanligt positivt på livet. Ditt goda humör ger ingen plats för besvikelse och bittra tankar.
Ekonomi
Var inte rädd för att spendera litet extra när det gäller ett större inköp idag. Den bättre kvaliteten kommer du att tjäna på.
Arbete
Trots att du ser att tiden är knapp väljer du att arbeta i din egen takt. Du föredrar en försening framför en dåligt utförd uppgift.
Kärlek
Idag kan du känna dig ovanligt känslosam och bör därför undvika konflikter, som kan få dig att känna dig mycket sårad.
Relationer
Du vill få nya vänner och anstränger dig verkligen för att utöka bekantskapskretsen. Tänk på att inte vara alltför ivrig.
Ödet bör inte utmanas denna dag. Turen verkar inte vara med dig och därför är det dumt att ta onödiga risker.
Hälsa
Idag verkar det som du ser ovanligt positivt på livet. Ditt goda humör ger ingen plats för besvikelse och bittra tankar.
Ekonomi
Var inte rädd för att spendera litet extra när det gäller ett större inköp idag. Den bättre kvaliteten kommer du att tjäna på.
Arbete
Trots att du ser att tiden är knapp väljer du att arbeta i din egen takt. Du föredrar en försening framför en dåligt utförd uppgift.
Kärlek
Idag kan du känna dig ovanligt känslosam och bör därför undvika konflikter, som kan få dig att känna dig mycket sårad.
Relationer
Du vill få nya vänner och anstränger dig verkligen för att utöka bekantskapskretsen. Tänk på att inte vara alltför ivrig.
Ängslan
Idag sitter nerverna ytligt känns det som. I onsdags förra veckan så var Vincent på magnetröntgen, den första efter avslutad behandling. Vår läkare sa att hon skulle försöka fixa att vi fick svar redan i fredags, men så blev det inte.
Nu sitter man här och väntar på att dom ska ringa... Klumpen i magen... Fan att det hänger så mycket på det här samtalet! Ett samtal som oavsett kommer att förändra våran situation igen!
Antingen hamnar vi på sjukhus igen. En oviss tid, oviss behandling, ovisst resultat... Det finns många funderingar kring det senariot kan jag lova! Tyvärr inte så många optimistiska funderingar. Och det är givetvis dom sakerna man funderar kring mest, och vad fasen som kommer att hända om det går den vägen. HEMSKA TANKE!
Eller så hamnar skrutten på förskola ist. En omställning då jag ska ut i yrkeslivet igen, ska ställa tillbaka mig till ett normalt liv - vad det nu är! Jag hann ju som inte med att skapa ett normalt liv som mamma. Jag var ju bara mamma i 6 månader innan allt fick ställas åt sidan. Den vardag som man vant sig vid i 9 månader är plötsligt borta, ingen övergång, ingen förberedelse - borta. Självklart är det positivt, jag får ju komma ut bland folk igen, träffa människor och hitta min yrkesroll igen. Spännande minst sagt, men det ÄR svårt att lämna en "trygg" vardag och kasta sig ut ur boet.
Men fokus ligger som inte riktigt på jobb än... Fokus ligger på telefonen och samtalet som vi väntar på... Hoppas dom ringer idag så vi inte behöver vänta en dag till! Varje dag är en press, även om helgen gått riktigt bra. Jag hoppas verkligen för skruttens skull att han fortfarande är i samma status, att det står stilla eller att det krympt ytterligare.
Han måste få vara frisk, eller iaf ha normala sjukdomar som förkylning, magsjuka, vattkoppor, löss och annat som man i vanliga fall fasar, men som är småpotatis för vår del! Det kryper i kroppen, ont i magen, noll aptit osv... Hoppas att detta löser sig idag... Jag lovar att uppdatera så fort jag vet något! Nu ska jag dra på mig kläder och busa loss lite med skrutten som åter igen tittar på sin favoritfilm - BILAR. (Efter en alltför tidig morgon, arg som ett bi, är trött och lite seg, så vilar han vid TVn... Tredje morgonen på fyra dagar! Tänder på g??)
Nu sitter man här och väntar på att dom ska ringa... Klumpen i magen... Fan att det hänger så mycket på det här samtalet! Ett samtal som oavsett kommer att förändra våran situation igen!
Antingen hamnar vi på sjukhus igen. En oviss tid, oviss behandling, ovisst resultat... Det finns många funderingar kring det senariot kan jag lova! Tyvärr inte så många optimistiska funderingar. Och det är givetvis dom sakerna man funderar kring mest, och vad fasen som kommer att hända om det går den vägen. HEMSKA TANKE!
Eller så hamnar skrutten på förskola ist. En omställning då jag ska ut i yrkeslivet igen, ska ställa tillbaka mig till ett normalt liv - vad det nu är! Jag hann ju som inte med att skapa ett normalt liv som mamma. Jag var ju bara mamma i 6 månader innan allt fick ställas åt sidan. Den vardag som man vant sig vid i 9 månader är plötsligt borta, ingen övergång, ingen förberedelse - borta. Självklart är det positivt, jag får ju komma ut bland folk igen, träffa människor och hitta min yrkesroll igen. Spännande minst sagt, men det ÄR svårt att lämna en "trygg" vardag och kasta sig ut ur boet.
Men fokus ligger som inte riktigt på jobb än... Fokus ligger på telefonen och samtalet som vi väntar på... Hoppas dom ringer idag så vi inte behöver vänta en dag till! Varje dag är en press, även om helgen gått riktigt bra. Jag hoppas verkligen för skruttens skull att han fortfarande är i samma status, att det står stilla eller att det krympt ytterligare.
Han måste få vara frisk, eller iaf ha normala sjukdomar som förkylning, magsjuka, vattkoppor, löss och annat som man i vanliga fall fasar, men som är småpotatis för vår del! Det kryper i kroppen, ont i magen, noll aptit osv... Hoppas att detta löser sig idag... Jag lovar att uppdatera så fort jag vet något! Nu ska jag dra på mig kläder och busa loss lite med skrutten som åter igen tittar på sin favoritfilm - BILAR. (Efter en alltför tidig morgon, arg som ett bi, är trött och lite seg, så vilar han vid TVn... Tredje morgonen på fyra dagar! Tänder på g??)
Äntligen lite värme!
Idag när sambon väckte mig skvallrade han om att det vara var -3 grader ute! Äntligen kan jag släppa ut min lilla galning här hemma! För första gången på riktigt länge sover han gott ute i vagnen!
Förra veckan när det var omkring -25 grader hela veckan så var han så uttråkad! Han slår sina kastruller i allt han kommer åt, väggar, spis, kylskåp, elementet osv... Han är så less på att bara vara inne. Han blir jätteglad så fort vi går ut till bilen, ofta får han gå själv.
Nu på onsdag är det dax för magnetröntgen. Då ska jag fråga om det är så att vi kan få tillåtelse att gå på badhuset. Blir det kallt fler dagar så kan vi gå på badet en dag, djungelhuset en dag och öppna fsk någon dag! Han måste stimuleras aningen mer! Är det dessutom så att röntgen visar att han ska fortsätta vara färdigbehandlad så ska han ju få börja på förskola om 2 veckor! :) Jag tror verkligen att han kommer att ÄLSKA att leka med alla barnen där.
Det är väl mest maten jag kan känna en viss skeptism kring... Vi får honom inte att äta vanlig gröt till frukost. Han smakar och sedan är det bra... Havregrynsgröt är ett big no no! Fil har vi inte ens provat än... Jag antar att det handlar om vana, men innan han vant sig vet jag inte riktigt hur det ska gå. När det gäller maten så är han ju också kräsen. Han vill ha allt separerat. Hur gör han när det är soppa till lunch? Eller grytor? Jag känner spontant att jag inte haft så många småttingar på förskolan att jag vet hur dom barnen gör...
Det känns jättekonsigt att jag behandlar Vincent annorlunda än andra barn när det handlar om fsk! Jisses, han kommer ju att klara sig jättebra! Förskolan är toppen för barn. När det gäller maten så sitter barnen tillsammans med andra barn och ser hur dom gör - hur utvecklande som helst! Språket kommer också att lossna mer! Varför ska jag gå och hönsa omkring bara för att det är MITT barn det handlar om! Jag tror att jag mest bara är skeptisk till just fsk vi blivit satta på... Jag har verkligen inte den bästa bilden av stället efter erfarenhet, efter att ha läst kvalitetsredovisningen och efter att ha hört andra föräldrar berätta om hur vissa avdelningar är... Besvärande helt klart! Dom har lite att leva upp till för att jag ska få en bättre bild av förskolan, helt klart...
Nu medan skrutt sover ska jag passa på att äta någon frukt och klä mig riktigt (inte bara luffsa runt i mjukisbyxor och oversized t-shirt...) Sen när skrutt vaknar blir det att klä på sig och ta med snowracern ut och åka lite! :) VI ska passa på att njuta i solen och "värmen"!!! UNDERBART!
OJ! Glömde nästan att berätta dagens lilla skvaller! Jag belv uppringd av en rektor idag, han ville höra om jag var intresserad av ett halvtidsvikariat. Självklart är jag intresserad! Nu ska vi bara invänta röntgen så får vi se vart allt tar vägen. Jag skulle ringa tillbaka till rektorn så fort jag vet vart vi ska vara närmsta tiden framöver! :)
Förra veckan när det var omkring -25 grader hela veckan så var han så uttråkad! Han slår sina kastruller i allt han kommer åt, väggar, spis, kylskåp, elementet osv... Han är så less på att bara vara inne. Han blir jätteglad så fort vi går ut till bilen, ofta får han gå själv.
Nu på onsdag är det dax för magnetröntgen. Då ska jag fråga om det är så att vi kan få tillåtelse att gå på badhuset. Blir det kallt fler dagar så kan vi gå på badet en dag, djungelhuset en dag och öppna fsk någon dag! Han måste stimuleras aningen mer! Är det dessutom så att röntgen visar att han ska fortsätta vara färdigbehandlad så ska han ju få börja på förskola om 2 veckor! :) Jag tror verkligen att han kommer att ÄLSKA att leka med alla barnen där.
Det är väl mest maten jag kan känna en viss skeptism kring... Vi får honom inte att äta vanlig gröt till frukost. Han smakar och sedan är det bra... Havregrynsgröt är ett big no no! Fil har vi inte ens provat än... Jag antar att det handlar om vana, men innan han vant sig vet jag inte riktigt hur det ska gå. När det gäller maten så är han ju också kräsen. Han vill ha allt separerat. Hur gör han när det är soppa till lunch? Eller grytor? Jag känner spontant att jag inte haft så många småttingar på förskolan att jag vet hur dom barnen gör...
Det känns jättekonsigt att jag behandlar Vincent annorlunda än andra barn när det handlar om fsk! Jisses, han kommer ju att klara sig jättebra! Förskolan är toppen för barn. När det gäller maten så sitter barnen tillsammans med andra barn och ser hur dom gör - hur utvecklande som helst! Språket kommer också att lossna mer! Varför ska jag gå och hönsa omkring bara för att det är MITT barn det handlar om! Jag tror att jag mest bara är skeptisk till just fsk vi blivit satta på... Jag har verkligen inte den bästa bilden av stället efter erfarenhet, efter att ha läst kvalitetsredovisningen och efter att ha hört andra föräldrar berätta om hur vissa avdelningar är... Besvärande helt klart! Dom har lite att leva upp till för att jag ska få en bättre bild av förskolan, helt klart...
Nu medan skrutt sover ska jag passa på att äta någon frukt och klä mig riktigt (inte bara luffsa runt i mjukisbyxor och oversized t-shirt...) Sen när skrutt vaknar blir det att klä på sig och ta med snowracern ut och åka lite! :) VI ska passa på att njuta i solen och "värmen"!!! UNDERBART!
OJ! Glömde nästan att berätta dagens lilla skvaller! Jag belv uppringd av en rektor idag, han ville höra om jag var intresserad av ett halvtidsvikariat. Självklart är jag intresserad! Nu ska vi bara invänta röntgen så får vi se vart allt tar vägen. Jag skulle ringa tillbaka till rektorn så fort jag vet vart vi ska vara närmsta tiden framöver! :)
Inte fam. Larsson eller Zetterlund - Fam Annorlunda!
Såg just reklam för Familjen Annorlunda som går på 4an. 3 familjer med 8,9 och 10 barn. Jag har hela tiden sedan jag funderat på barn velat ha många barn och under graviditeten med Vincent så blev jag ännu mer övertygad om att jag vill göra om det massor med gånger! Förlossningen var inte heller några problem, men jag vill gärna vara med om en helt normal förlossning.
Idag när jag såg reklamen för programmet så tänkte jag - Hur i hela friden lyckas dom!? Jag har fått ett barn och är så trött att jag knappt kan stå upp på kvällen, hur är det då efter åtta!?
Jag inser att det med all säkerhet kräver att man har friska barn. Jag tror inte att man orkar skaffa massor med barn om man ska vara på sjukhus långa perioder. Men det finns ju å andra sidan familjer som skaffar nästa medan dom ligger på sjukhus! En familj i Umeå gjorde så. Deras dotter fick, har jag för mig, en hjärntumör och dom fick veta att dom skulle bo på sjukhus i minst 2,5 år utan permissioner. Dom sålde lägenheten och alla möbler eftersom dom ändå inte skulle bo där. Under sjukhustiden fick mamman byta avdelning, till BB! :P Dom fick helt enkelt lillasyskonet medan dom låg på sjukan med den sjuka storasystern!
Jag inser iaf att det inte kommer att bli åtta barn för min del! :P Just nu orkar jag inte ens skaffa tvåan! Den får komma om några år helt enkelt! För storebror ska Vincent iaf få bli förr eller senare!
Kan även nämna att det blev kladdkaka här i kväll. Både jag och Johan var gottesugen och ist för att gå och köpa godis, chips eller något sånt så bakade jag en kladdkaka. Det är grymt lätt att lura sig själv att hembakt är nyttigare än köpt... Känns nyttigare iaf! Nu är det också så att äter man väl onyttigheter så får det vara med måtta! Förut åt vi en hel kaka som kvällsfika, nu nådde vi inte den mängden - vilket så klart känns bra!
I morgon säger meterologerna att det ska bli varmare, bara omkring -7! Det var -10 nyss, så varmt har det inte varit på säkert 2-3 veckor! Underbart! I morgon ska jag och Vincent försöka vara ute lite på förmiddagen! Och råks vi på att vara inne på förmiddagen så går vi ut efter sov-vilan! Nu ska här busas i snön! Kanske tar vi med oss snowracern och går in till parken och åker! (Grymt bra motion för mamman att dra den upp för backen några gånger! :P) Sen tror jag att jag ska ragga ihop några små knoddar och träffas på djungelhuset en sväng i veckan! Det skulle nog Vimsen gilla! :)
Nu blir det snart tvättvikning! Tvättade upp kläderna i går kväll, och nu ska ju allt in i garderoberna också. Skönt att få bort allt sånt i kväll eftersom det hänger tvätt i duschen och jag verkligen vill ta en dusch innan jag går och lägger mig!
Nä, nu får det vara nog med dö-snack... Nya uppdateringar kommer en annan dag!
Idag när jag såg reklamen för programmet så tänkte jag - Hur i hela friden lyckas dom!? Jag har fått ett barn och är så trött att jag knappt kan stå upp på kvällen, hur är det då efter åtta!?
Jag inser att det med all säkerhet kräver att man har friska barn. Jag tror inte att man orkar skaffa massor med barn om man ska vara på sjukhus långa perioder. Men det finns ju å andra sidan familjer som skaffar nästa medan dom ligger på sjukhus! En familj i Umeå gjorde så. Deras dotter fick, har jag för mig, en hjärntumör och dom fick veta att dom skulle bo på sjukhus i minst 2,5 år utan permissioner. Dom sålde lägenheten och alla möbler eftersom dom ändå inte skulle bo där. Under sjukhustiden fick mamman byta avdelning, till BB! :P Dom fick helt enkelt lillasyskonet medan dom låg på sjukan med den sjuka storasystern!
Jag inser iaf att det inte kommer att bli åtta barn för min del! :P Just nu orkar jag inte ens skaffa tvåan! Den får komma om några år helt enkelt! För storebror ska Vincent iaf få bli förr eller senare!
Kan även nämna att det blev kladdkaka här i kväll. Både jag och Johan var gottesugen och ist för att gå och köpa godis, chips eller något sånt så bakade jag en kladdkaka. Det är grymt lätt att lura sig själv att hembakt är nyttigare än köpt... Känns nyttigare iaf! Nu är det också så att äter man väl onyttigheter så får det vara med måtta! Förut åt vi en hel kaka som kvällsfika, nu nådde vi inte den mängden - vilket så klart känns bra!
I morgon säger meterologerna att det ska bli varmare, bara omkring -7! Det var -10 nyss, så varmt har det inte varit på säkert 2-3 veckor! Underbart! I morgon ska jag och Vincent försöka vara ute lite på förmiddagen! Och råks vi på att vara inne på förmiddagen så går vi ut efter sov-vilan! Nu ska här busas i snön! Kanske tar vi med oss snowracern och går in till parken och åker! (Grymt bra motion för mamman att dra den upp för backen några gånger! :P) Sen tror jag att jag ska ragga ihop några små knoddar och träffas på djungelhuset en sväng i veckan! Det skulle nog Vimsen gilla! :)
Nu blir det snart tvättvikning! Tvättade upp kläderna i går kväll, och nu ska ju allt in i garderoberna också. Skönt att få bort allt sånt i kväll eftersom det hänger tvätt i duschen och jag verkligen vill ta en dusch innan jag går och lägger mig!
Nä, nu får det vara nog med dö-snack... Nya uppdateringar kommer en annan dag!
Wiho
Termometern ligger över -20 gradersstrecket! Att det bara är 18 grader känns ju som värsta värmen ju! :P I morgon eller på måndag kanske vi kan vara ute och åka pulka eller snowracer! :) Vimse är nog sugen på att vara ute och leka ist för att klättra på väggarna här inne. Sen sover han iofs bättre inne än ute, men det är nog roligare att leka ute om man får välja!
I dag ska jag vara lite solo. Johan och Vincent ska vara på handboll. Har ingen aning om vad jag ska göra. Har ett kort att göra, kanske ska jobba lite på det. Ska söka lite inspiration på nätet, fundera lite på vad som blir bra. Sen har jag några födelsepresenter som legat och inte orkat bli klara... Måste kanske göra klart dom också! Barnen som ska ha dom är ju snart 1,5 år! Sen kom jag igång med min bok igen igår kväll, så jag kanske läser vidare i den ist... Får helt enkelt se vad som känns lockande i stunden!
Nu ska jag borsta tänder och göra mig klar. Johan och Vincent ska iväg på första matchen snart och medan jag väntar på att den ska bli klar ska jag åka och handla. På vägen hem plockar jag upp dom så Vincent åker hem och äter lunch och/eller sover. Sen ska dom iväg igen på två matcher till. Hoppas att Vincent gillar idrottshallslivet på samma sätt som han gillar stallet! :)
I dag ska jag vara lite solo. Johan och Vincent ska vara på handboll. Har ingen aning om vad jag ska göra. Har ett kort att göra, kanske ska jobba lite på det. Ska söka lite inspiration på nätet, fundera lite på vad som blir bra. Sen har jag några födelsepresenter som legat och inte orkat bli klara... Måste kanske göra klart dom också! Barnen som ska ha dom är ju snart 1,5 år! Sen kom jag igång med min bok igen igår kväll, så jag kanske läser vidare i den ist... Får helt enkelt se vad som känns lockande i stunden!
Nu ska jag borsta tänder och göra mig klar. Johan och Vincent ska iväg på första matchen snart och medan jag väntar på att den ska bli klar ska jag åka och handla. På vägen hem plockar jag upp dom så Vincent åker hem och äter lunch och/eller sover. Sen ska dom iväg igen på två matcher till. Hoppas att Vincent gillar idrottshallslivet på samma sätt som han gillar stallet! :)
Har pessimistföreningen flyttat in igen?
Vissa dagar är så smidiga. Allt flyter på, inget som trycker något märkvärdigt utan allt känns ganska lätt och jag är ganska genom-glad. Idag är en dag som är lite motsatsen. Dom här dagarna kommer med jämna mellanrum och blir oftast väldigt påtagliga.
Med risk för att oroa läsare så trycker det mycket när det gäller Vincent. Jag vet att allmäntillståndet hos honom är hur bra som helst, men det som börjat besvära mig lite är att han småkräks igen. Jag vet att det kan vara slapp magmun eller att han är så aktiv så maten vänder av den anledningen. Men oron ligger i nästa onsdags magnetröntgen. Har man tumörer så är det inte ovanligt att man kräks. Tänk om hans tumörer växt igen, eller gud förbanne, att det spritt sig på andra ställen... Jag önskar och hoppas att det ligger lika eller krympt ytterligare!
Det är nog inte helt ologiskt att oron stiger så här strax innan en ganska avgörande undersökning, och det är säkert också helt legalt att bli orolig, nervös, stressad osv. Jag är nu ganska inpräntad att hålla mig fokuserad och inte spräcka fasaden alltför mycket. Men nu börjar det nog knaka lite.
Det är mycket annat som också ligger bakom, saker som också har ursprung i situationen kring Vincent. Visar det sig att Vincent är "frisk", att han inte ska in för mer behandlingar, att tumörerna är lika i storlek eller att dom krympt ytterligare, så ska han få börja på dagis. Detta innebär att jag måste ut i arbetslivet igen. Det är logiskt och jag vet och accepterar det faktumet. Det som känns tungt är att att jag i första hand inte har något jobb att gå tillbaka till, och det går trögt med att hitta anställning.
Därefter finns en krypande oro i mig om att jag faktiskt inte vet hur jag kommer att känna när vi hamnar i faktumet att Vincent är så frisk. Jag har inte kopplat av mycket de senaste 9 månaderna, och jag vilade väl inte så mycket de 7 måanderna innan det heller... Jag vet inte om jag orkar börja jobba heltid på dagis med en gång. Det sista jag vill är att tacka ja till ett vikariat och inse efter en vecka eller två att det faktiskt inte fungerar. Jag antar att jag är rädd för att visa mig svag, det ligger som inte helt i min natur. Jag vill gärna gå de vägarna som jag känner att jag faktiskt kan klara mig och att få avancera istället för att falla tillbaka. Låter det logiskt?
Jag pratade med Arbetsförmedlingen (och min kurator) om att få göra en praktik på ridklubben. Inte en permanent praktik, utan som en slags rehabliteringsperiod medan jag fortsätter söka jobb. Skillnaden med att jobba på en förskola och på ridklubben är att det är ett betydligt högre tempo på förskolan. På ridklubben kan jag rutinerna och det är massor med självständigt arbete och en betydligt lugnare miljö. Det känns som en bra start för att återkomma till ett normalt arbetsliv. Jag har inte jobbat på 1,5 år och har ändå varit på alla 100 i princip hela tiden.
Med tanke på att jag haft en period med nedstämdhet för lite drygt 5-6 år sedan pga att det blev för mycket för mig så är jag rädd att hamna där igen. Jag vill kunna lyssna på vad min kropp säger, och göra det som känns rätt och bra. Tyvärr möter det en del motstånd vilket gör mig lite ledsen. Jag skulle helt bara vilja få förståelse, det skulle antagligen lugna och ge trygghet så jag kan slappna av och känna att jag räcker till. Jag kan också förstå motståndet, det kan antagligen uppfattas som en ursäkt att slippa jobba och ett sätt att smita undan stora ansvar. Men det är inte alls så jag tänker och absolut inte det jag strävar efter.
Idag var jag dessutom hos kiropraktorn och fick både bra och inte fullt så roliga besked. Rent kiropraktoriskt så är mig kropp bra. Däremot är jag svag i musklerna, överrörlig (hypermobil) och tada - överviktig.... Svagheten och övervikten vet jag om och jag vet också att jag bryter det genom att träna styrka i bålen och ändrar kosten. Det som komplicerade det hela är hypermobiliteten... Den är inte bara i ryggen, utan det är även så att mitt bäcken inte satt sig efter graviditet och förlossning.
Jag fick idag "ordern"(?) att gå ner sakta, ungefär 1 kg i månaden. Skulle jag gå ner snabbare så skulle jag helt enkelt bli slapp och få ännu mer ont. Fett är upprätthållande, stabiliserande. Går jag ner i vikt snabbare än jag tränar upp musklerna så är summan av det att jag kommer ha ännu ondare. Jag fick rådet att dra ner kolhydraterna och förstärka proteinintaget ist. Kolhydrater ger mjuk vävnad, medan protein gör den hårdare.
Så för att sammanfatta detta;
- Skaffa jobb
- Gå ner i vikt
- Träna
- Lägg om kosten
- Och se till att det fungerar hemma med rutiner och relationen
- Och skulle Vincent fortsätta vara sjuk - hantera det också!
Är det konstigt att jag känner mig stressad, trött, ledsen, nervös och stingslig?
Önskar jag kunde vakna och inse att det är en dålig dröm, att det inte alls är så illa som det ser ut. Nu vet jag att det inte är en dålig dröm, det är verkligheten och då kan man ju bara undra varför jag fick så många nitlotter... Kan inte livet vara ett lite rättvisare lotteri??
Vet inte om det är allt det ovannämda som pratar eller om det är så att pessimistföreningen flyttat in igen. Skulle det vara det sistnämna så har jag verkligen inte tid, ork eller lust att agera konsult för dom och hoppas att dom flyttar ut omgående!
Sorry om jag oroar er, men är det något som klämmer så måste jag ju få ur det på något vis. Min blogg är ett bra ställe att lämna av mig lite börda.
Ridningen igår var iaf ganska bra! Fick Benito igen, samma häst som på dressyrkursen i måndags. Visst avslöjar han mina svagheter, men det är en känslig och snäll häst. Jag får helt enkelt se honom som en utmaning och försöka bygga upp mina svagheter. Ridningen blir en del av resultatet av allt det jag skrivit ovan. Jag är glad att stallet har den magiska effekten att koppla bort allt utom just stallet och dess innehåll. Skönt att ha en frizon!
Nu ska jag ta hand om disken en sväng. Det blir som lättare att fixa middag om disken är borta. Efter det ska jag, om Vincent fortfarande sover, läsa lite om proteinrik mat på nätet!
Over and out
Med risk för att oroa läsare så trycker det mycket när det gäller Vincent. Jag vet att allmäntillståndet hos honom är hur bra som helst, men det som börjat besvära mig lite är att han småkräks igen. Jag vet att det kan vara slapp magmun eller att han är så aktiv så maten vänder av den anledningen. Men oron ligger i nästa onsdags magnetröntgen. Har man tumörer så är det inte ovanligt att man kräks. Tänk om hans tumörer växt igen, eller gud förbanne, att det spritt sig på andra ställen... Jag önskar och hoppas att det ligger lika eller krympt ytterligare!
Det är nog inte helt ologiskt att oron stiger så här strax innan en ganska avgörande undersökning, och det är säkert också helt legalt att bli orolig, nervös, stressad osv. Jag är nu ganska inpräntad att hålla mig fokuserad och inte spräcka fasaden alltför mycket. Men nu börjar det nog knaka lite.
Det är mycket annat som också ligger bakom, saker som också har ursprung i situationen kring Vincent. Visar det sig att Vincent är "frisk", att han inte ska in för mer behandlingar, att tumörerna är lika i storlek eller att dom krympt ytterligare, så ska han få börja på dagis. Detta innebär att jag måste ut i arbetslivet igen. Det är logiskt och jag vet och accepterar det faktumet. Det som känns tungt är att att jag i första hand inte har något jobb att gå tillbaka till, och det går trögt med att hitta anställning.
Därefter finns en krypande oro i mig om att jag faktiskt inte vet hur jag kommer att känna när vi hamnar i faktumet att Vincent är så frisk. Jag har inte kopplat av mycket de senaste 9 månaderna, och jag vilade väl inte så mycket de 7 måanderna innan det heller... Jag vet inte om jag orkar börja jobba heltid på dagis med en gång. Det sista jag vill är att tacka ja till ett vikariat och inse efter en vecka eller två att det faktiskt inte fungerar. Jag antar att jag är rädd för att visa mig svag, det ligger som inte helt i min natur. Jag vill gärna gå de vägarna som jag känner att jag faktiskt kan klara mig och att få avancera istället för att falla tillbaka. Låter det logiskt?
Jag pratade med Arbetsförmedlingen (och min kurator) om att få göra en praktik på ridklubben. Inte en permanent praktik, utan som en slags rehabliteringsperiod medan jag fortsätter söka jobb. Skillnaden med att jobba på en förskola och på ridklubben är att det är ett betydligt högre tempo på förskolan. På ridklubben kan jag rutinerna och det är massor med självständigt arbete och en betydligt lugnare miljö. Det känns som en bra start för att återkomma till ett normalt arbetsliv. Jag har inte jobbat på 1,5 år och har ändå varit på alla 100 i princip hela tiden.
Med tanke på att jag haft en period med nedstämdhet för lite drygt 5-6 år sedan pga att det blev för mycket för mig så är jag rädd att hamna där igen. Jag vill kunna lyssna på vad min kropp säger, och göra det som känns rätt och bra. Tyvärr möter det en del motstånd vilket gör mig lite ledsen. Jag skulle helt bara vilja få förståelse, det skulle antagligen lugna och ge trygghet så jag kan slappna av och känna att jag räcker till. Jag kan också förstå motståndet, det kan antagligen uppfattas som en ursäkt att slippa jobba och ett sätt att smita undan stora ansvar. Men det är inte alls så jag tänker och absolut inte det jag strävar efter.
Idag var jag dessutom hos kiropraktorn och fick både bra och inte fullt så roliga besked. Rent kiropraktoriskt så är mig kropp bra. Däremot är jag svag i musklerna, överrörlig (hypermobil) och tada - överviktig.... Svagheten och övervikten vet jag om och jag vet också att jag bryter det genom att träna styrka i bålen och ändrar kosten. Det som komplicerade det hela är hypermobiliteten... Den är inte bara i ryggen, utan det är även så att mitt bäcken inte satt sig efter graviditet och förlossning.
Jag fick idag "ordern"(?) att gå ner sakta, ungefär 1 kg i månaden. Skulle jag gå ner snabbare så skulle jag helt enkelt bli slapp och få ännu mer ont. Fett är upprätthållande, stabiliserande. Går jag ner i vikt snabbare än jag tränar upp musklerna så är summan av det att jag kommer ha ännu ondare. Jag fick rådet att dra ner kolhydraterna och förstärka proteinintaget ist. Kolhydrater ger mjuk vävnad, medan protein gör den hårdare.
Så för att sammanfatta detta;
- Skaffa jobb
- Gå ner i vikt
- Träna
- Lägg om kosten
- Och se till att det fungerar hemma med rutiner och relationen
- Och skulle Vincent fortsätta vara sjuk - hantera det också!
Är det konstigt att jag känner mig stressad, trött, ledsen, nervös och stingslig?
Önskar jag kunde vakna och inse att det är en dålig dröm, att det inte alls är så illa som det ser ut. Nu vet jag att det inte är en dålig dröm, det är verkligheten och då kan man ju bara undra varför jag fick så många nitlotter... Kan inte livet vara ett lite rättvisare lotteri??
Vet inte om det är allt det ovannämda som pratar eller om det är så att pessimistföreningen flyttat in igen. Skulle det vara det sistnämna så har jag verkligen inte tid, ork eller lust att agera konsult för dom och hoppas att dom flyttar ut omgående!
Sorry om jag oroar er, men är det något som klämmer så måste jag ju få ur det på något vis. Min blogg är ett bra ställe att lämna av mig lite börda.
Ridningen igår var iaf ganska bra! Fick Benito igen, samma häst som på dressyrkursen i måndags. Visst avslöjar han mina svagheter, men det är en känslig och snäll häst. Jag får helt enkelt se honom som en utmaning och försöka bygga upp mina svagheter. Ridningen blir en del av resultatet av allt det jag skrivit ovan. Jag är glad att stallet har den magiska effekten att koppla bort allt utom just stallet och dess innehåll. Skönt att ha en frizon!
Nu ska jag ta hand om disken en sväng. Det blir som lättare att fixa middag om disken är borta. Efter det ska jag, om Vincent fortfarande sover, läsa lite om proteinrik mat på nätet!
Over and out
Nytt år och nytt liv?
Nej, nej och åter nej - här har inte ingivits några som helst nyårslöften! Jag försöker bara fullfölja mina planer sedan lååångt innan jul, sedan innan förlossningen till o med! Redan innan Vincent föddes så var jag fast besluten att gå ner alla mina gravidkilon. När Vincent blev sjuk hade jag faktiskt inte så mycket kvar! När han då blev sjuk och vi hamnade på sjukhus så gick jag ju upp alla kilon igen - OCH lite till.... Så nu har jag väl egentligen inga gravidkilon kvar utan sjukhuskilon helt enkelt. Men nu ska dom bort!
Egentligen är jag inte ute efter att göra om hela mitt liv, det kommer bara inte fungera! jag kan faktiskt inte hantera en stro förändring. Det kommer bara innebära att allt blir jobbigt, svårt och kommer att gå åt skogen! Jag är inte ute efter att bryta ner mig själv, utan att bygga upp den person jag var innan graviditet, förlossning och sjukhus!
Det som jag ska förändra är att nu helt ta bort läsk. Är jag ute och fikar så stoppar jag ju i mig sockret via det jag äter, så då behöver jag ju inte hälla i mig sockret också! Istället ska jag dricka vatten. Det blir Loka, Ramlösa eller helt enkelt vanligt kranvatten.
Godis ska också bort, tillsammans med chips, glass och annat som inte riktigt innefattas av det nyttigare snackset! In ska istället frukt. Jag har redan börjat med det här faktiskt. Det har gått betydligt fler clementiner den senaste veckan än på hela jul- och nyårshelgen. Men jag ska inte överskatta mig själv! Jag kommer att ha återfall, jag kommer att fortsätta fika med mina vänner och jag kommer att baka kladdkakor från den fina boken jag köpt med Aftonbladet! MEN, det ska ske i kontrollerad mängd och inte hela veckorna!
Hur ska jag göra då? Jo, jag ska äta lite nyttigare troligen Vikt Väktarna, röra mig lite mer med hjälp av promenader, ridning och zumba fitness. Det blir inga mirakelkurer, inga tokbantningar, men kontrollerapotioner och sluta äta när jag är mätt och inte fortsätta för att det är gott! Det är lättare att skriva än att göra antar jag!
Målet? Ja, att gå ner i vikt. Ta mig ner i mina gamla kläder, ta mig i mina ridstövlar, känna mig lättare och piggare. Att bli lite mer nöjd med mig själv helt enkelt!
Nu pockar sonen på uppmärksamheten... Kan det bli mer uppenbart när traktorboken dimper ner på tangentbordet!? Därmed avslutar jag mitt skrivande nu. Ikväll är det ridning igen, hoppas att det går lika bra som i måndags! Ska bli spännande att se vilken häst jag blir satt på den här gången! Det är lite trögt med byten i vår grupp, det verkar som att man ridit in sig på en eller två hästar och helt enkelt stannar kvar där. Salle var oren i måndags, får se om han piggat på sig igen eller om han är stående. Jag skulle iaf bli glad om jag fick rida Benito, Taxinne eller Caprice! :) Får se i kväll iallafall!
Nu ska jättetrötta mamman gå och umgås med sin son! Vi ska sova middag tillsammans idag, ska bli jätteskönt!!!
Egentligen är jag inte ute efter att göra om hela mitt liv, det kommer bara inte fungera! jag kan faktiskt inte hantera en stro förändring. Det kommer bara innebära att allt blir jobbigt, svårt och kommer att gå åt skogen! Jag är inte ute efter att bryta ner mig själv, utan att bygga upp den person jag var innan graviditet, förlossning och sjukhus!
Det som jag ska förändra är att nu helt ta bort läsk. Är jag ute och fikar så stoppar jag ju i mig sockret via det jag äter, så då behöver jag ju inte hälla i mig sockret också! Istället ska jag dricka vatten. Det blir Loka, Ramlösa eller helt enkelt vanligt kranvatten.
Godis ska också bort, tillsammans med chips, glass och annat som inte riktigt innefattas av det nyttigare snackset! In ska istället frukt. Jag har redan börjat med det här faktiskt. Det har gått betydligt fler clementiner den senaste veckan än på hela jul- och nyårshelgen. Men jag ska inte överskatta mig själv! Jag kommer att ha återfall, jag kommer att fortsätta fika med mina vänner och jag kommer att baka kladdkakor från den fina boken jag köpt med Aftonbladet! MEN, det ska ske i kontrollerad mängd och inte hela veckorna!
Hur ska jag göra då? Jo, jag ska äta lite nyttigare troligen Vikt Väktarna, röra mig lite mer med hjälp av promenader, ridning och zumba fitness. Det blir inga mirakelkurer, inga tokbantningar, men kontrollerapotioner och sluta äta när jag är mätt och inte fortsätta för att det är gott! Det är lättare att skriva än att göra antar jag!
Målet? Ja, att gå ner i vikt. Ta mig ner i mina gamla kläder, ta mig i mina ridstövlar, känna mig lättare och piggare. Att bli lite mer nöjd med mig själv helt enkelt!
Nu pockar sonen på uppmärksamheten... Kan det bli mer uppenbart när traktorboken dimper ner på tangentbordet!? Därmed avslutar jag mitt skrivande nu. Ikväll är det ridning igen, hoppas att det går lika bra som i måndags! Ska bli spännande att se vilken häst jag blir satt på den här gången! Det är lite trögt med byten i vår grupp, det verkar som att man ridit in sig på en eller två hästar och helt enkelt stannar kvar där. Salle var oren i måndags, får se om han piggat på sig igen eller om han är stående. Jag skulle iaf bli glad om jag fick rida Benito, Taxinne eller Caprice! :) Får se i kväll iallafall!
Nu ska jättetrötta mamman gå och umgås med sin son! Vi ska sova middag tillsammans idag, ska bli jätteskönt!!!
Nyårskrönika 2009
2009 har varit allt annat än händelselöst år. Trots att det hänt mycket så har det också varit otroligt mycket stillasittande och olidligt mycket väntan. Den här krönikan kommer nog vara tuff att både skriva och att läsa - så jag skulle väl kunna föreslå att ni plockar fram näsduk på en gång... ;)
Men vi kan ju börja från början så får vi se vart vi hamnar!
I början av Januari skickade jag iväg Ted ner till matte Eva i Falkenberg. Det kändes lite trist med tanke på att jag precis fått igång hästeriet igen, men självklart skulle han få åka hem och vara privatponny igen! Han klev snällt på bussen och den långa resan hem började. Fick höra när han kom hem att resan gått bra och att han nu var hemma på stadig mark igen. Nu är han utlånad som skogsmulle. Nadja säger att han mår jättebra och att han har det fint där han bor nu. Skönt att höra!
Jag höll i januari fortfarande på att vänja mig vid att vara mamma. Vincent började få äta lite fast mat. Kan säga att det var härligt att vara mamma.
I slutet av januari flyttade vi från vår fina lägenhet på Frösön till lägenheten på körfältet. Blev ett nerbyte i standard, men ett uppbyte i storlek och planering. Johan var skeptisk till att flytta upp till körfältet pga det dåliga rykte som hängt kvar sedan det var stökigt för flera år sedan, men han valde att vara optimistisk och skulle gå in med en inställning om att det skulle bli bra. Jag var positiv. Jag har bott i en sån lägenhet tidigare och jag har bott på körfältet två vändor tidigare utan större problem! Tyvärr drog vi nitlotten angående grannar...
Det visade sig att vi fått ett problemkort på övervåningen, och vi började redan första kvällen med att göra klart vad som absolut inte var okej för oss. Hon ovanför valde att inte lyssna och under året har det varit en hel del turer med henne! Innan jul pratade vi med hyresvärden som skulle försöka rodda ihop ett samtal där vi löser hur det ska vara. Det verkar lite som att hyresvärden är rädd för att göra koncekvens av alla störningsbrev och klagomål... Efter trettonhelgen får vi troligen veta hur det gått med att styra ihop samtalet.
I mars var det dax för klassfest med avgångsniorna -99! Tänk att det är 10 år sedan man gick ut 9an! 10 år! Det är ju hur länge sedan som helst! Tråkigt nog var det i princip bara en tredjedel av min skola som gick... Blev med andra ord ingen stor återträff. Skoj ändå att träffa dom som kom! Vet inte om man träffas efter 20 år också, isf är det 10 år till innan vi ses så där igen och då skulle det vara skoj att höra igen om hur allas liv ser ut, vet var väldigt varierat nu! Antagligen träffar man gymnasieavgångsklassen också och då är det bara 4 år kvar dit... Jisses, vad fort livet går!
I mars började Vincent på babysim. Han skulle bada 8 gånger tillsammans med några fler bebisar, bland annat Harry och Arthur från föräldragruppen. Tyvärr missade vi halva babysimmet pga av sjukdom. Det började med lite förkylning och övergick sedan i långsjukdomen vi hittade i april
6 april var vi på näst sista babysimmet. På kvällen hittade jag knölen i armhålan som sedan gjorde oss sjukhusbundna ett halvår.
22 april kom vi till sjukhuset för att göra en riktig kontroll (efter att BVC kollat Vincent 9 april och skickat remiss till Barnkliniken på skulhuset.) av knölen i armhålan och knölen på halsen. Vi genomgick undersökningen och en ultraljudsundersökning samt tog blodprover. Efter det blev vi kvar på sjukhuset över natten.
23 april släpps den första bomben. Vincent har tumörer. Vi ska till Umeå för närmare bedömning.
24 april flygs vi till Umeå. Där konstateras cancer och en lång behandlingstid.
30 april - 2 maj får Vincent sin första omgång cytostatika (cellgifter) då han plötsligt fått feber.
Vincent går igenom några mindre operationer för att få en Central VenKateter (CVK) och under de två första månaderna fick han sätta in 4 stycken, då dom inte läkte fast som dom skulle eller drogs ur av antingen vårdpersonal eller av Vincents egna händer... Den fjärde läkte fast och den har han fortfarande.
19 maj tittar Vincents första tand fram! Högra framtanden i nederkäken.
22 maj åker vi hem för första gången. Bara över helgen iofs, men ack så skönt att åka hem och byta ut kläderna till svalare kläder som passar värmen som kommit! Att sova i egen säng och träffa familjen var inte heller så tokigt!
25-28 maj var det medicinering igen och efter det fick vi åka hem för att vara hemma mellan behandlingarna. Då hade vi varit i Umeå 5 veckor. Kändes jättemärkligt och en aning otryggt att åka hem. Expertisen stannade ju kvar i Umeå! Och det blev ingen enkel hemvistelse egentligen. Under veckorna hemma var vi inlagd på sjukhus större delen av tiden. Vi upptäckte att avdelningen inte alls hade bra rutiner kring onkologipatienterna och vi fick bråka en hel del för Vincents skull. Behandlingarna och de flesta röntgenundersökningarna åkte vi upp till Umeå för att göra.
Under Vincents sjukhustid har jag, och jag talar säkert för Johans del också, fått lära mig livets hårda skola på riktigt. Jag har fått se att vi inte vet hur länge vi får ha våra barn hos oss. Vi har verkligen våra barn till låns, på obestämd framtid. Man får vara tacksam för varje dag man har dem hos sig. Under vår vistelse i Umeå så gick ett barn bort på avdelningen. En fin pojke som kroppen gav upp för. Vi har också träffat familjer som inte stannat i Umeå utan rest vidare till andra sjukhus då experterna för deras diagnoser fanns på andra sjukhus. Det är svårt att inte fundera över hur det gått för dom, samtidigt som jag vet att vi troligen aldrig kommer att veta vad som hände dessa barn och deras familjer då vi antagligen aldrig kommer att träffa dom igen.
I juli fick jag träffa min "extra-mamma" från när jag var liten. May kom förbi Östersund och bode en sväng hos mamma och pappa. Jag hade tur att vi inte var på sjukhus just då, så jag och Vincent var dit och hälsade på. Det var skoj att träffa henne, även om det var en snabbis. Vi har inte setts på hur länge sedan som helst, jag kommer inte ihåg sist vi sågs! Och man vet inte heller när nästa gång blir.
Det blev ingen yra i sommar heller. Jag orkade helt enkelt inte. Jag och Johan var en sväng på stråket en kväll, men det var allt jag orkade. Jag och Vincent var och hälsade på mina vänner på en förfest, men det var så långt energin räckte. Vi var inte kvar så länge utan hämtades upp av Zandra vid 21-tiden. Det var skoj att träffa vännerna som man inte träffat på länge. Det är svårt att inte sakna sina vänner, även om man lever lite olika liv nowdays.
I mitten av augusti flyttade en vän, Sofie, till skåne. Hon kom in på hippologutbildningen och det innebar en flytt söder ut. Paula flyttade också, fast utomlands. Hon förpassade sig till en familj London. Det kändes lite som att alla flyttade från Östersund med tanke på att Nadja och Ninni också var på vift sedan innan. Men jag tycker att det är så bra att dom rör på sig, ser lite mer än Östersund. Det är bra erfarenheter mina vänner samlar på sig! Och Östersund står ju alltid kvar och tar emot dom när dom vänder hem och iaf hälsar på!
I augusti började jag också rida lektion igen. Saknaden av stallet var påtaglig under sjukhusvistelsena. Stallet har ju varit en frizon för mig, en plats där jag kopplat bort det mesta och fått vara mig själv på alla plan. Nu kom Tanne till räddning igen. Att en dag i veckan få åka upp och koppla bort sjukhuset och allt kring det var bara hur skönt som helst!
Under sensommaren och hösten låg Vincent på sjukhus 2 av 3 veckor. Efter de 4 första behandlingarna byttes de två medicinerna till tre kraftigare med följden att blodvärdena blev ännu mer pressade och detblev veckolånga antibiotikakurer. Det var ofta vi fick lämna hemsjukhuset en dag och gå på cellgifter dagen efter.
Med den tuffa behandling han fick under sommaren och hösten kom att han tappade i vikt och i början av september sattes första sonden på skrutten. Vi började stötta upp maten med sondning. Medan han hade sonden gick han upp från 8820 gram till 9255 gram. 435 gram på två månader låter kanske inte så mycket, men för ett barn som borde ligga mellan 10 och 11 kg är den uppgången riktigt bra!
I november avbröts Vincents behandling. Han fick de 8 behandlingarna som finns dokumenterade för Vincents diagnos. Ungefär 10 % av utgångstumörerna finns kvar i honom vid avslutad behandling, men läkarna tror att kroppen tar hand om resten själv. 13 januari gör vi första magnetröntgen och då får vi se om det krympt ytterligare, står stilla eller helt enkelt har växt. I och med att behandlingen avbröts ville personalen att han skulle börja äta själv och när sonden kom upp ville dom inte sätta någon ny utan avvakta och se hur han själv skulle lyckas hålla vikten. Sist vi vägde var han uppe på 9660 gram, vilket innebär att han går upp fint! Burkmaten har han helt avslutat, nu ska det ätas det mamma och pappa äter. Pannkaka och korv och mos är två av de största favoriterna!
12 december gjorde jag min första dressyrtävling efter ett uppehåll på ungefär 2 år. Jag hade inga större förhoppnignar på att ta tillbaka titeln som klubbmästare för lektionshäst, men det gick riktigt bra ändå. Trots ett misslyckat galopprogram så lyckades vi knipa åt oss tredjeplatsen i KMet och landade i mitten av resultatlistan i min klass. Salvador skötte sig hyfsat och jag höll koll på nerverna. Det var min styrka som svek. Jag är inte alls i riktig tävlingskondition, men attan vad skoj det är att tävla! Det är som den lilla kryddan på lektionsridningen! På kvällen hölls en ryttarfest med prisutdelning. En jättemysig tillställning med ett toppenuppträdande av Carro Dübbel och Leif Bäckström som spelade gitarr och sjöng. Det var smaskig middag och härligt sällskap, helt enkelt en lyckad kväll!
13 december, på lucia, lämnade jag, Johan och Vincent Östersund för en nästan 90 mil resa söder ut. Vi åkte ner till Varberg och Almers Hus. Almers Hus är Barncancerföreningens rekreationsboende som patienter kan få låna kostnadsfritt. Vi bodde fint och vilade en hel vecka vid kusten! Varbergs kurortshotell sköter om Almers Hus och vi fick tillgång till hotellets bassäng och gym. Vi fick även rabatt på en aktivitet på hotellet (som vi iofs inte utnyttjade). En av dagarna åkte vi till GeKås i Ullared och en dag var jag och Vincent hos Nadja i Falkenberg. En toppenvecka som ni kanske förstår!
19 december flyttade vi vidare till Scandic Backadal för en veckas boende på hotell. Vi var på Lisebergs julmarknad, åt räkmacka på Heaven 23 (23 våningen på Gothia Hotell - får inte missas när man är i Göteborg kan jag upplysa om!) gjorde stan, firade jul med Johans familj, släppte loss Vincent på Europas största lekland och en hel del annat. Skönt att få se något mer än Östersund, Östersundssjukhus och Norrlands universitetssjukhus med omnejd. Vi vände hem igen 27 december och efter det har vi varit på hemmaplan. 28 december firade vi jul med min familj. Julmat och julklappar (som Vincent förövrigt vann ligan för även här hemma)!
Även nyår firades med mina föräldrar. Vi åt 3-rätters som min mamma fixat. Gott var det även om jag forfarande är lite fundersam varför vi inte byter oxfilén till fläskfilé när det är så mycket godare, men traditioner är väl traditioner antar jag! Efter middagen blev det lite TV-tittade innan det var dax att lägga skrutten som skulle få sova över hos sin mormor och morfar. Vid halv 1 traskade jag och Johan hem utan skruttunge. Två trötta föräldrar somnade ostört och riktigt gott på nyårsnatten!
Som ni förstår så är det mestadels Vincents sjukdomssituation som färgat det här året. Och det är även det som har fokus i början av det nya året, 2010. Jag kommer att fortsätta uppdatera om Vincent, ridningen, grannen och allt det andra som händer kring mig. Min blogg är min slaskhink och forum där jag delar med mig av i princip allt som händer kring mig. Vill ni ha koll på mig så håll utkik här! :)
Nu har du varit duktig att läsa. Nu är årets krönika slut, nu är det ett helt år kvar innan nästa årssammanfattning kommer. Fram till dess ska jag f ö r s ö k a hålla hyfsat flitiga uppdateringar så det inte blir så här långa inlägg (även om jag vet att Paula brukar ladda upp för långläsningarna med lite tilltugg ;P).
Men vi kan ju börja från början så får vi se vart vi hamnar!
I början av Januari skickade jag iväg Ted ner till matte Eva i Falkenberg. Det kändes lite trist med tanke på att jag precis fått igång hästeriet igen, men självklart skulle han få åka hem och vara privatponny igen! Han klev snällt på bussen och den långa resan hem började. Fick höra när han kom hem att resan gått bra och att han nu var hemma på stadig mark igen. Nu är han utlånad som skogsmulle. Nadja säger att han mår jättebra och att han har det fint där han bor nu. Skönt att höra!
Jag höll i januari fortfarande på att vänja mig vid att vara mamma. Vincent började få äta lite fast mat. Kan säga att det var härligt att vara mamma.
I slutet av januari flyttade vi från vår fina lägenhet på Frösön till lägenheten på körfältet. Blev ett nerbyte i standard, men ett uppbyte i storlek och planering. Johan var skeptisk till att flytta upp till körfältet pga det dåliga rykte som hängt kvar sedan det var stökigt för flera år sedan, men han valde att vara optimistisk och skulle gå in med en inställning om att det skulle bli bra. Jag var positiv. Jag har bott i en sån lägenhet tidigare och jag har bott på körfältet två vändor tidigare utan större problem! Tyvärr drog vi nitlotten angående grannar...
Det visade sig att vi fått ett problemkort på övervåningen, och vi började redan första kvällen med att göra klart vad som absolut inte var okej för oss. Hon ovanför valde att inte lyssna och under året har det varit en hel del turer med henne! Innan jul pratade vi med hyresvärden som skulle försöka rodda ihop ett samtal där vi löser hur det ska vara. Det verkar lite som att hyresvärden är rädd för att göra koncekvens av alla störningsbrev och klagomål... Efter trettonhelgen får vi troligen veta hur det gått med att styra ihop samtalet.
I mars var det dax för klassfest med avgångsniorna -99! Tänk att det är 10 år sedan man gick ut 9an! 10 år! Det är ju hur länge sedan som helst! Tråkigt nog var det i princip bara en tredjedel av min skola som gick... Blev med andra ord ingen stor återträff. Skoj ändå att träffa dom som kom! Vet inte om man träffas efter 20 år också, isf är det 10 år till innan vi ses så där igen och då skulle det vara skoj att höra igen om hur allas liv ser ut, vet var väldigt varierat nu! Antagligen träffar man gymnasieavgångsklassen också och då är det bara 4 år kvar dit... Jisses, vad fort livet går!
I mars började Vincent på babysim. Han skulle bada 8 gånger tillsammans med några fler bebisar, bland annat Harry och Arthur från föräldragruppen. Tyvärr missade vi halva babysimmet pga av sjukdom. Det började med lite förkylning och övergick sedan i långsjukdomen vi hittade i april
6 april var vi på näst sista babysimmet. På kvällen hittade jag knölen i armhålan som sedan gjorde oss sjukhusbundna ett halvår.
22 april kom vi till sjukhuset för att göra en riktig kontroll (efter att BVC kollat Vincent 9 april och skickat remiss till Barnkliniken på skulhuset.) av knölen i armhålan och knölen på halsen. Vi genomgick undersökningen och en ultraljudsundersökning samt tog blodprover. Efter det blev vi kvar på sjukhuset över natten.
23 april släpps den första bomben. Vincent har tumörer. Vi ska till Umeå för närmare bedömning.
24 april flygs vi till Umeå. Där konstateras cancer och en lång behandlingstid.
30 april - 2 maj får Vincent sin första omgång cytostatika (cellgifter) då han plötsligt fått feber.
Vincent går igenom några mindre operationer för att få en Central VenKateter (CVK) och under de två första månaderna fick han sätta in 4 stycken, då dom inte läkte fast som dom skulle eller drogs ur av antingen vårdpersonal eller av Vincents egna händer... Den fjärde läkte fast och den har han fortfarande.
19 maj tittar Vincents första tand fram! Högra framtanden i nederkäken.
22 maj åker vi hem för första gången. Bara över helgen iofs, men ack så skönt att åka hem och byta ut kläderna till svalare kläder som passar värmen som kommit! Att sova i egen säng och träffa familjen var inte heller så tokigt!
25-28 maj var det medicinering igen och efter det fick vi åka hem för att vara hemma mellan behandlingarna. Då hade vi varit i Umeå 5 veckor. Kändes jättemärkligt och en aning otryggt att åka hem. Expertisen stannade ju kvar i Umeå! Och det blev ingen enkel hemvistelse egentligen. Under veckorna hemma var vi inlagd på sjukhus större delen av tiden. Vi upptäckte att avdelningen inte alls hade bra rutiner kring onkologipatienterna och vi fick bråka en hel del för Vincents skull. Behandlingarna och de flesta röntgenundersökningarna åkte vi upp till Umeå för att göra.
Under Vincents sjukhustid har jag, och jag talar säkert för Johans del också, fått lära mig livets hårda skola på riktigt. Jag har fått se att vi inte vet hur länge vi får ha våra barn hos oss. Vi har verkligen våra barn till låns, på obestämd framtid. Man får vara tacksam för varje dag man har dem hos sig. Under vår vistelse i Umeå så gick ett barn bort på avdelningen. En fin pojke som kroppen gav upp för. Vi har också träffat familjer som inte stannat i Umeå utan rest vidare till andra sjukhus då experterna för deras diagnoser fanns på andra sjukhus. Det är svårt att inte fundera över hur det gått för dom, samtidigt som jag vet att vi troligen aldrig kommer att veta vad som hände dessa barn och deras familjer då vi antagligen aldrig kommer att träffa dom igen.
I juli fick jag träffa min "extra-mamma" från när jag var liten. May kom förbi Östersund och bode en sväng hos mamma och pappa. Jag hade tur att vi inte var på sjukhus just då, så jag och Vincent var dit och hälsade på. Det var skoj att träffa henne, även om det var en snabbis. Vi har inte setts på hur länge sedan som helst, jag kommer inte ihåg sist vi sågs! Och man vet inte heller när nästa gång blir.
Det blev ingen yra i sommar heller. Jag orkade helt enkelt inte. Jag och Johan var en sväng på stråket en kväll, men det var allt jag orkade. Jag och Vincent var och hälsade på mina vänner på en förfest, men det var så långt energin räckte. Vi var inte kvar så länge utan hämtades upp av Zandra vid 21-tiden. Det var skoj att träffa vännerna som man inte träffat på länge. Det är svårt att inte sakna sina vänner, även om man lever lite olika liv nowdays.
I mitten av augusti flyttade en vän, Sofie, till skåne. Hon kom in på hippologutbildningen och det innebar en flytt söder ut. Paula flyttade också, fast utomlands. Hon förpassade sig till en familj London. Det kändes lite som att alla flyttade från Östersund med tanke på att Nadja och Ninni också var på vift sedan innan. Men jag tycker att det är så bra att dom rör på sig, ser lite mer än Östersund. Det är bra erfarenheter mina vänner samlar på sig! Och Östersund står ju alltid kvar och tar emot dom när dom vänder hem och iaf hälsar på!
I augusti började jag också rida lektion igen. Saknaden av stallet var påtaglig under sjukhusvistelsena. Stallet har ju varit en frizon för mig, en plats där jag kopplat bort det mesta och fått vara mig själv på alla plan. Nu kom Tanne till räddning igen. Att en dag i veckan få åka upp och koppla bort sjukhuset och allt kring det var bara hur skönt som helst!
Under sensommaren och hösten låg Vincent på sjukhus 2 av 3 veckor. Efter de 4 första behandlingarna byttes de två medicinerna till tre kraftigare med följden att blodvärdena blev ännu mer pressade och detblev veckolånga antibiotikakurer. Det var ofta vi fick lämna hemsjukhuset en dag och gå på cellgifter dagen efter.
Med den tuffa behandling han fick under sommaren och hösten kom att han tappade i vikt och i början av september sattes första sonden på skrutten. Vi började stötta upp maten med sondning. Medan han hade sonden gick han upp från 8820 gram till 9255 gram. 435 gram på två månader låter kanske inte så mycket, men för ett barn som borde ligga mellan 10 och 11 kg är den uppgången riktigt bra!
I november avbröts Vincents behandling. Han fick de 8 behandlingarna som finns dokumenterade för Vincents diagnos. Ungefär 10 % av utgångstumörerna finns kvar i honom vid avslutad behandling, men läkarna tror att kroppen tar hand om resten själv. 13 januari gör vi första magnetröntgen och då får vi se om det krympt ytterligare, står stilla eller helt enkelt har växt. I och med att behandlingen avbröts ville personalen att han skulle börja äta själv och när sonden kom upp ville dom inte sätta någon ny utan avvakta och se hur han själv skulle lyckas hålla vikten. Sist vi vägde var han uppe på 9660 gram, vilket innebär att han går upp fint! Burkmaten har han helt avslutat, nu ska det ätas det mamma och pappa äter. Pannkaka och korv och mos är två av de största favoriterna!
12 december gjorde jag min första dressyrtävling efter ett uppehåll på ungefär 2 år. Jag hade inga större förhoppnignar på att ta tillbaka titeln som klubbmästare för lektionshäst, men det gick riktigt bra ändå. Trots ett misslyckat galopprogram så lyckades vi knipa åt oss tredjeplatsen i KMet och landade i mitten av resultatlistan i min klass. Salvador skötte sig hyfsat och jag höll koll på nerverna. Det var min styrka som svek. Jag är inte alls i riktig tävlingskondition, men attan vad skoj det är att tävla! Det är som den lilla kryddan på lektionsridningen! På kvällen hölls en ryttarfest med prisutdelning. En jättemysig tillställning med ett toppenuppträdande av Carro Dübbel och Leif Bäckström som spelade gitarr och sjöng. Det var smaskig middag och härligt sällskap, helt enkelt en lyckad kväll!
13 december, på lucia, lämnade jag, Johan och Vincent Östersund för en nästan 90 mil resa söder ut. Vi åkte ner till Varberg och Almers Hus. Almers Hus är Barncancerföreningens rekreationsboende som patienter kan få låna kostnadsfritt. Vi bodde fint och vilade en hel vecka vid kusten! Varbergs kurortshotell sköter om Almers Hus och vi fick tillgång till hotellets bassäng och gym. Vi fick även rabatt på en aktivitet på hotellet (som vi iofs inte utnyttjade). En av dagarna åkte vi till GeKås i Ullared och en dag var jag och Vincent hos Nadja i Falkenberg. En toppenvecka som ni kanske förstår!
19 december flyttade vi vidare till Scandic Backadal för en veckas boende på hotell. Vi var på Lisebergs julmarknad, åt räkmacka på Heaven 23 (23 våningen på Gothia Hotell - får inte missas när man är i Göteborg kan jag upplysa om!) gjorde stan, firade jul med Johans familj, släppte loss Vincent på Europas största lekland och en hel del annat. Skönt att få se något mer än Östersund, Östersundssjukhus och Norrlands universitetssjukhus med omnejd. Vi vände hem igen 27 december och efter det har vi varit på hemmaplan. 28 december firade vi jul med min familj. Julmat och julklappar (som Vincent förövrigt vann ligan för även här hemma)!
Även nyår firades med mina föräldrar. Vi åt 3-rätters som min mamma fixat. Gott var det även om jag forfarande är lite fundersam varför vi inte byter oxfilén till fläskfilé när det är så mycket godare, men traditioner är väl traditioner antar jag! Efter middagen blev det lite TV-tittade innan det var dax att lägga skrutten som skulle få sova över hos sin mormor och morfar. Vid halv 1 traskade jag och Johan hem utan skruttunge. Två trötta föräldrar somnade ostört och riktigt gott på nyårsnatten!
Som ni förstår så är det mestadels Vincents sjukdomssituation som färgat det här året. Och det är även det som har fokus i början av det nya året, 2010. Jag kommer att fortsätta uppdatera om Vincent, ridningen, grannen och allt det andra som händer kring mig. Min blogg är min slaskhink och forum där jag delar med mig av i princip allt som händer kring mig. Vill ni ha koll på mig så håll utkik här! :)
Nu har du varit duktig att läsa. Nu är årets krönika slut, nu är det ett helt år kvar innan nästa årssammanfattning kommer. Fram till dess ska jag f ö r s ö k a hålla hyfsat flitiga uppdateringar så det inte blir så här långa inlägg (även om jag vet att Paula brukar ladda upp för långläsningarna med lite tilltugg ;P).
