Cathrin Larsson

2009 har varit allt annat än händelselöst år. Trots att det hänt mycket så har det också varit otroligt mycket stillasittande och olidligt mycket väntan. Den här krönikan kommer nog vara tuff att både skriva och att läsa - så jag skulle väl kunna föreslå att ni plockar fram näsduk på en gång... ;)

Men vi kan ju börja från början så får vi se vart vi hamnar!

I början av Januari skickade jag iväg Ted ner till matte Eva i Falkenberg. Det kändes lite trist med tanke på att jag precis fått igång hästeriet igen, men självklart skulle han få åka hem och vara privatponny igen! Han klev snällt på bussen och den långa resan hem började. Fick höra när han kom hem att resan gått bra och att han nu var hemma på stadig mark igen. Nu är han utlånad som skogsmulle. Nadja säger att han mår jättebra och att han har det fint där han bor nu. Skönt att höra!
  

Jag höll i januari fortfarande på att vänja mig vid att vara mamma. Vincent började få äta lite fast mat. Kan säga att det var härligt att vara mamma.

I slutet av januari flyttade vi från vår fina lägenhet på Frösön till lägenheten på körfältet. Blev ett nerbyte i standard, men ett uppbyte i storlek och planering. Johan var skeptisk till att flytta upp till körfältet pga det dåliga rykte som hängt kvar sedan det var stökigt för flera år sedan, men han valde att vara optimistisk och skulle gå in med en inställning om att det skulle bli bra. Jag var positiv. Jag har bott i en sån lägenhet tidigare och jag har bott på körfältet två vändor tidigare utan större problem! Tyvärr drog vi nitlotten angående grannar...

Det visade sig att vi fått ett problemkort på övervåningen, och vi började redan första kvällen med att göra klart vad som absolut inte var okej för oss. Hon ovanför valde att inte lyssna och under året har det varit en hel del turer med henne! Innan jul pratade vi med hyresvärden som skulle försöka rodda ihop ett samtal där vi löser hur det ska vara. Det verkar lite som att hyresvärden är rädd för att göra koncekvens av alla störningsbrev och klagomål... Efter trettonhelgen får vi troligen veta hur det gått med att styra ihop samtalet.

I mars var det dax för klassfest med avgångsniorna -99! Tänk att det är 10 år sedan man gick ut 9an! 10 år! Det är ju hur länge sedan som helst! Tråkigt nog var det i princip bara en tredjedel av min skola som gick... Blev med andra ord ingen stor återträff. Skoj ändå att träffa dom som kom! Vet inte om man träffas efter 20 år också, isf är det 10 år till innan vi ses så där igen och då skulle det vara skoj att höra igen om hur allas liv ser ut, vet var väldigt varierat nu! Antagligen träffar man gymnasieavgångsklassen också och då är det bara 4 år kvar dit... Jisses, vad fort livet går!

I mars började Vincent på babysim. Han skulle bada 8 gånger tillsammans med några fler bebisar, bland annat Harry och Arthur från föräldragruppen. Tyvärr missade vi halva babysimmet pga av sjukdom. Det började med lite förkylning och övergick sedan i långsjukdomen vi hittade i april

6 april var vi på näst sista babysimmet. På kvällen hittade jag knölen i armhålan som sedan gjorde oss sjukhusbundna ett halvår.
22 april kom vi till sjukhuset för att göra en riktig kontroll (efter att BVC kollat Vincent 9 april och skickat remiss till Barnkliniken på skulhuset.) av knölen i armhålan och knölen på halsen. Vi genomgick undersökningen och en ultraljudsundersökning samt tog blodprover. Efter det blev vi kvar på sjukhuset över natten.
23 april släpps den första bomben. Vincent har tumörer. Vi ska till Umeå för närmare bedömning.
24 april flygs vi till Umeå. Där konstateras cancer och en lång behandlingstid.
30 april - 2 maj får Vincent sin första omgång cytostatika (cellgifter) då han plötsligt fått feber.
 

Vincent går igenom några mindre operationer för att få en Central VenKateter (CVK) och under de två första månaderna fick han sätta in 4 stycken, då dom inte läkte fast som dom skulle eller drogs ur av antingen vårdpersonal eller av Vincents egna händer... Den fjärde läkte fast och den har han fortfarande.

19 maj tittar Vincents första tand fram! Högra framtanden i nederkäken.
22 maj åker vi hem för första gången. Bara över helgen iofs, men ack så skönt att åka hem och byta ut kläderna till svalare kläder som passar värmen som kommit! Att sova i egen säng och träffa familjen var inte heller så tokigt!
25-28 maj var det medicinering igen och efter det fick vi åka hem för att vara hemma mellan behandlingarna. Då hade vi varit i Umeå 5 veckor. Kändes jättemärkligt och en aning otryggt att åka hem. Expertisen stannade ju kvar i Umeå! Och det blev ingen enkel hemvistelse egentligen. Under veckorna hemma var vi inlagd på sjukhus större delen av tiden. Vi upptäckte att avdelningen inte alls hade bra rutiner kring onkologipatienterna och vi fick bråka en hel del för Vincents skull. Behandlingarna och de flesta röntgenundersökningarna åkte vi upp till Umeå för att göra.

Under Vincents sjukhustid har jag, och jag talar säkert för Johans del också, fått lära mig livets hårda skola på riktigt. Jag har fått se att vi inte vet hur länge vi får ha våra barn hos oss. Vi har verkligen våra barn till låns, på obestämd framtid. Man får vara tacksam för varje dag man har dem hos sig. Under vår vistelse i Umeå så gick ett barn bort på avdelningen. En fin pojke som kroppen gav upp för. Vi har också träffat familjer som inte stannat i Umeå utan rest vidare till andra sjukhus då experterna för deras diagnoser fanns på andra sjukhus. Det är svårt att inte fundera över hur det gått för dom, samtidigt som jag vet att vi troligen aldrig kommer att veta vad som hände dessa barn och deras familjer då vi antagligen aldrig kommer att träffa dom igen.

I juli fick jag träffa min "extra-mamma" från när jag var liten. May kom förbi Östersund och bode en sväng hos mamma och pappa. Jag hade tur att vi inte var på sjukhus just då, så jag och Vincent var dit och hälsade på. Det var skoj att träffa henne, även om det var en snabbis. Vi har inte setts på hur länge sedan som helst, jag kommer inte ihåg sist vi sågs! Och man vet inte heller när nästa gång blir.


Det blev ingen yra i sommar heller. Jag orkade helt enkelt inte. Jag och Johan var en sväng på stråket en kväll, men det var allt jag orkade. Jag och Vincent var och hälsade på mina vänner på en förfest, men det var så långt energin räckte. Vi var inte kvar så länge utan hämtades upp av Zandra vid 21-tiden. Det var skoj att träffa vännerna som man inte träffat på länge. Det är svårt att inte sakna sina vänner, även om man lever lite olika liv nowdays.

I mitten av augusti flyttade en vän, Sofie, till skåne. Hon kom in på hippologutbildningen och det innebar en flytt söder ut. Paula flyttade också, fast utomlands. Hon förpassade sig till en familj London. Det kändes lite som att alla flyttade från Östersund med tanke på att Nadja och Ninni också var på vift sedan innan. Men jag tycker att det är så bra att dom rör på sig, ser lite mer än Östersund. Det är bra erfarenheter mina vänner samlar på sig! Och Östersund står ju alltid kvar och tar emot dom när dom vänder hem och iaf hälsar på!

I augusti började jag också rida lektion igen. Saknaden av stallet var påtaglig under sjukhusvistelsena. Stallet har ju varit en frizon för mig, en plats där jag kopplat bort det mesta och fått vara mig själv på alla plan. Nu kom Tanne till räddning igen. Att en dag i veckan få åka upp och koppla bort sjukhuset och allt kring det var bara hur skönt som helst!

Under sensommaren och hösten låg Vincent på sjukhus 2 av 3 veckor. Efter de 4 första behandlingarna byttes de två medicinerna till tre kraftigare med följden att blodvärdena blev ännu mer pressade och detblev veckolånga antibiotikakurer. Det var ofta vi fick lämna hemsjukhuset en dag och gå på cellgifter dagen efter.

Med den tuffa behandling han fick under sommaren och hösten kom att han tappade i vikt och i början av september sattes första sonden på skrutten. Vi började stötta upp maten med sondning. Medan han hade sonden gick han upp från 8820 gram till 9255 gram. 435 gram på två månader låter kanske inte så mycket, men för ett barn som borde ligga mellan 10 och 11 kg är den uppgången riktigt bra!

I november avbröts Vincents behandling. Han fick de 8 behandlingarna som finns dokumenterade för Vincents diagnos. Ungefär 10 % av utgångstumörerna finns kvar i honom vid avslutad behandling, men läkarna tror att kroppen tar hand om resten själv. 13 januari gör vi första magnetröntgen och då får vi se om det krympt ytterligare, står stilla eller helt enkelt har växt. I och med att behandlingen avbröts ville personalen att han skulle börja äta själv och när sonden kom upp ville dom inte sätta någon ny utan avvakta och se hur han själv skulle lyckas hålla vikten. Sist vi vägde var han uppe på 9660 gram, vilket innebär att han går upp fint! Burkmaten har han helt avslutat, nu ska det ätas det mamma och pappa äter. Pannkaka och korv och mos är två av de största favoriterna!


12 december gjorde jag min första dressyrtävling efter ett uppehåll på ungefär 2 år. Jag hade inga större förhoppnignar på att ta tillbaka titeln som klubbmästare för lektionshäst, men det gick riktigt bra ändå. Trots ett misslyckat galopprogram så lyckades vi knipa åt oss tredjeplatsen i KMet och landade i mitten av resultatlistan i min klass. Salvador skötte sig hyfsat och jag höll koll på nerverna. Det var min styrka som svek. Jag är inte alls i riktig tävlingskondition, men attan vad skoj det är att tävla! Det är som den lilla kryddan på lektionsridningen! På kvällen hölls en ryttarfest med prisutdelning. En jättemysig tillställning med ett toppenuppträdande av Carro Dübbel och Leif Bäckström som spelade gitarr och sjöng. Det var smaskig middag och härligt sällskap, helt enkelt en lyckad kväll!
   

13 december, på lucia, lämnade jag, Johan och Vincent Östersund för en nästan 90 mil resa söder ut. Vi åkte ner till Varberg och Almers Hus. Almers Hus är Barncancerföreningens rekreationsboende som patienter kan få låna kostnadsfritt. Vi bodde fint och vilade en hel vecka vid kusten! Varbergs kurortshotell sköter om Almers Hus och vi fick tillgång till hotellets bassäng och gym. Vi fick även rabatt på en aktivitet på hotellet (som vi iofs inte utnyttjade). En av dagarna åkte vi till GeKås i Ullared och en dag var jag och Vincent hos Nadja i Falkenberg. En toppenvecka som ni kanske förstår!


19 december flyttade vi vidare till Scandic Backadal för en veckas boende på hotell. Vi var på Lisebergs julmarknad, åt räkmacka på Heaven 23 (23 våningen på Gothia Hotell - får inte missas när man är i Göteborg kan jag upplysa om!) gjorde stan, firade jul med Johans familj, släppte loss Vincent på Europas största lekland och en hel del annat. Skönt att få se något mer än Östersund, Östersundssjukhus och Norrlands universitetssjukhus med omnejd. Vi vände hem igen 27 december och efter det har vi varit på hemmaplan. 28 december firade vi jul med min familj. Julmat och julklappar (som Vincent förövrigt vann ligan för även här hemma)!
     

Även nyår firades med mina föräldrar. Vi åt 3-rätters som min mamma fixat. Gott var det även om jag forfarande är lite fundersam varför vi inte byter oxfilén till fläskfilé när det är så mycket godare, men traditioner är väl traditioner antar jag! Efter middagen blev det lite TV-tittade innan det var dax att lägga skrutten som skulle få sova över hos sin mormor och morfar. Vid halv 1 traskade jag och Johan hem utan skruttunge. Två trötta föräldrar somnade ostört och riktigt gott på nyårsnatten!

Som ni förstår så är det mestadels Vincents sjukdomssituation som färgat det här året. Och det är även det som har fokus i början av det nya året, 2010. Jag kommer att fortsätta uppdatera om Vincent, ridningen, grannen och allt det andra som händer kring mig. Min blogg är min slaskhink och forum där jag delar med mig av i princip allt som händer kring mig. Vill ni ha koll på mig så håll utkik här! :)

Nu har du varit duktig att läsa. Nu är årets krönika slut, nu är det ett helt år kvar innan nästa årssammanfattning kommer. Fram till dess ska jag f ö r s ö k a hålla hyfsat flitiga uppdateringar så det inte blir så här långa inlägg (även om jag vet att Paula brukar ladda upp för långläsningarna med lite tilltugg ;P).