Cathrin Larsson

Vissa dagar är så smidiga. Allt flyter på, inget som trycker något märkvärdigt utan allt känns ganska lätt och jag är ganska genom-glad. Idag är en dag som är lite motsatsen. Dom här dagarna kommer med jämna mellanrum och blir oftast väldigt påtagliga.

Med risk för att oroa läsare så trycker det mycket när det gäller Vincent. Jag vet att allmäntillståndet hos honom är hur bra som helst, men det som börjat besvära mig lite är att han småkräks igen. Jag vet att det kan vara slapp magmun eller att han är så aktiv så maten vänder av den anledningen. Men oron ligger i nästa onsdags magnetröntgen. Har man tumörer så är det inte ovanligt att man kräks. Tänk om hans tumörer växt igen, eller gud förbanne, att det spritt sig på andra ställen... Jag önskar och hoppas att det ligger lika eller krympt ytterligare!

Det är nog inte helt ologiskt att oron stiger så här strax innan en ganska avgörande undersökning, och det är säkert också helt legalt att bli orolig, nervös, stressad osv. Jag är nu ganska inpräntad att hålla mig fokuserad och inte spräcka fasaden alltför mycket. Men nu börjar det nog knaka lite.

Det är mycket annat som också ligger bakom, saker som också har ursprung i situationen kring Vincent. Visar det sig att Vincent är "frisk", att han inte ska in för mer behandlingar, att tumörerna är lika i storlek eller att dom krympt ytterligare, så ska han få börja på dagis. Detta innebär att jag måste ut i arbetslivet igen. Det är logiskt och jag vet och accepterar det faktumet. Det som känns tungt är att att jag i första hand inte har något jobb att gå tillbaka till, och det går trögt med att hitta anställning.

Därefter finns en krypande oro i mig om att jag faktiskt inte vet hur jag kommer att känna när vi hamnar i faktumet att Vincent är så frisk. Jag har inte kopplat av mycket de senaste 9 månaderna, och jag vilade väl inte så mycket de 7 måanderna innan det heller... Jag vet inte om jag orkar börja jobba heltid på dagis med en gång. Det sista jag vill är att tacka ja till ett vikariat och inse efter en vecka eller två att det faktiskt inte fungerar. Jag antar att jag är rädd för att visa mig svag, det ligger som inte helt i min natur. Jag vill gärna gå de vägarna som jag känner att jag faktiskt kan klara mig och att få avancera istället för att falla tillbaka. Låter det logiskt?

Jag pratade med Arbetsförmedlingen (och min kurator) om att få göra en praktik på ridklubben. Inte en permanent praktik, utan som en slags rehabliteringsperiod medan jag fortsätter söka jobb. Skillnaden med att jobba på en förskola och på ridklubben är att det är ett betydligt högre tempo på förskolan. På ridklubben kan jag rutinerna och det är massor med självständigt arbete och en betydligt lugnare miljö. Det känns som en bra start för att återkomma till ett normalt arbetsliv. Jag har inte jobbat på 1,5 år och har ändå varit på alla 100 i princip hela tiden.

Med tanke på att jag haft en period med nedstämdhet för lite drygt 5-6 år sedan pga att det blev för mycket för mig så är jag rädd att hamna där igen. Jag vill kunna lyssna på vad min kropp säger, och göra det som känns rätt och bra. Tyvärr möter det en del motstånd vilket gör mig lite ledsen. Jag skulle helt bara vilja få förståelse, det skulle antagligen lugna och ge trygghet så jag kan slappna av och känna att jag räcker till. Jag kan också förstå motståndet, det kan antagligen uppfattas som en ursäkt att slippa jobba och ett sätt att smita undan stora ansvar. Men det är inte alls så jag tänker och absolut inte det jag strävar efter.

Idag var jag dessutom hos kiropraktorn och fick både bra och inte fullt så roliga besked. Rent kiropraktoriskt så är mig kropp bra. Däremot är jag svag i musklerna, överrörlig (hypermobil) och tada - överviktig.... Svagheten och övervikten vet jag om och jag vet också att jag bryter det genom att träna styrka i bålen och ändrar kosten. Det som komplicerade det hela är hypermobiliteten... Den är inte bara i ryggen, utan det är även så att mitt bäcken inte satt sig efter graviditet och förlossning.

Jag fick idag "ordern"(?) att gå ner sakta, ungefär 1 kg i månaden. Skulle jag gå ner snabbare så skulle jag helt enkelt bli slapp och få ännu mer ont. Fett är upprätthållande, stabiliserande. Går jag ner i vikt snabbare än jag tränar upp musklerna så är summan av det att jag kommer ha ännu ondare. Jag fick rådet att dra ner kolhydraterna och förstärka proteinintaget ist. Kolhydrater ger mjuk vävnad, medan protein gör den hårdare.

Så för att sammanfatta detta;
- Skaffa jobb
- Gå ner i vikt
- Träna
- Lägg om kosten
- Och se till att det fungerar hemma med rutiner och relationen
- Och skulle Vincent fortsätta vara sjuk - hantera det också!

Är det konstigt att jag känner mig stressad, trött, ledsen, nervös och stingslig?
Önskar jag kunde vakna och inse att det är en dålig dröm, att det inte alls är så illa som det ser ut. Nu vet jag att det inte är en dålig dröm, det är verkligheten och då kan man ju bara undra varför jag fick så många nitlotter... Kan inte livet vara ett lite rättvisare lotteri??

Vet inte om det är allt det ovannämda som pratar eller om det är så att pessimistföreningen flyttat in igen. Skulle det vara det sistnämna så har jag verkligen inte tid, ork eller lust att agera konsult för dom och hoppas att dom flyttar ut omgående!

Sorry om jag oroar er, men är det något som klämmer så måste jag ju få ur det på något vis. Min blogg är ett bra ställe att lämna av mig lite börda.

Ridningen igår var iaf ganska bra! Fick Benito igen, samma häst som på dressyrkursen i måndags. Visst avslöjar han mina svagheter, men det är en känslig och snäll häst. Jag får helt enkelt se honom som en utmaning och försöka bygga upp mina svagheter. Ridningen blir en del av resultatet av allt det jag skrivit ovan. Jag är glad att stallet har den magiska effekten att koppla bort allt utom just stallet och dess innehåll. Skönt att ha en frizon!

Nu ska jag ta hand om disken en sväng. Det blir som lättare att fixa middag om disken är borta. Efter det ska jag, om Vincent fortfarande sover, läsa lite om proteinrik mat på nätet!
Over and out