En laddad magnetröntgen
Strax innan jul gjorde Vincent en MR-undersökning som visade att tumören i brötkorgen hade växt. Idag var det äntligen dax för uppföljningen av den undersökningen. 3 månader har gått och nu räknar man med att OM det är en tillväxt som hotar, så ska det kunna utläsas nu.
Under typ 1,5 vecka har vi sovit dåligt, både Johan och jag, och nu är det bara en vecka kvar innan vi vet om förra undersökningens resultat fortsätter åt samma håll som då. Det har varit en tung tid nu, när man inte vet vad som händer framöver. Frågorna är så många och jag antar att svaren inte är fullt lika många.
Nu får vi kämpa på lite drygt en vecka. Vi har bett om att få röntgensvaren nere på sjukhuset tillsammans med läkare och kurator. Det känns som ett bra skyddsnät OM det skulle vara tunga svar vi får. Annars kan dom ju få vara med och glädjas OM det är bra besked dom har att komma med!
Vincent var jätteduktig idag. Han kliver in på avdelningen och bara börjar charma hur många som helst! Han är en riktig glädjespridare! Samtidigt är han väldigt målmedveten och bestämd. Han tyckte det var helt ok att leka med narkosläkaren, använda honom som tunnel för att köra bil och krypa, men att följa med in i rummet där han skulle sövas var inte alls lika populärt! Han vände på klacken med armarna i kors och skulle absolut inte gå in där... Sunda lilla kille! Hur som helst så lockade vi med oss honom dit in, och sedan var det bara att sätta masken för narkosen.
På uppvaket sen var han ledsen. Han låg mest mot min axel och var lugn så länge ingen pratade med honom. Det tog ungefär 20 minuter efter att vi kommit dit tills han satt upp och läste bok. Efter lite drygt en halvtimme svepte han sin vällingflaska och en liten stund senare fick vi åka tillbaka upp på dagvården för att packa ihop oss. Så fort är jag inte riktigt van att det går. Han brukar oftast behöva få sova en stund på uppvaket för att orka kvickna till. Den här gången var han riktigt pigg!
Efter sjukhuset åkte vi till Barnens Hus i vanlig ordning. Han brukar få åka dit och välja en sak för att han varit duktig. Idag plockade han med sig en fin häst (plasthäst) som han absolut skulle ha - fram till att han strax innan vi ska gå och betala vänder tillbaka för att titta på bilarna och hittar en Blixten McQueen som lockade ett uns mer den här gången... Självklart fick han bilen. Det var dessutom en bil som byter färg när den spolas i kallt eller varmt vatten.
Som avslutning på "hans dag" så åt vi middag på McDonalds. Det är också en av hans grejor. När man frågar honom vad han vill ha till middag så svarar han ofta hamburgare, så det är ju givet att han ska få det när han fått fasta hela dagen!
I morgon är det normal vardag igen. Jobb och dagis för familjen Zetterlund/Larsson. Märkligt hur skiftande dagarna kan vara. Man lever två parallella liv på något vis... Nu blir det sista vändan i tvättstugan innan det är dax att krypa ner under täcket!
Magsjukan nådde oss tillslut
Det är inte lätt att vara nöjd när man inte mår bra. Jag överdriver inte om jag säger att Vincent grinade och gnällde i 2 timmar! Johan försökte med ALLT för att det skulle bli bra, men inget dög. När jag bestämde mig för att gå upp satte jag mig med sjuklingen i knät och han somnade nästan på stört mot mitt bröst - precis som när han var liten. Nu har han sovit i 3 timmar och jag har bara inte hjärta att väcka honom. Han behöver nog få ta igen sig efter den här jobbiga natten och morgonen!
Jag ska fixa med disken medan han sover. Har tagit rätt på nattens tvätt nyss och satt igång en maskin till för att försöka hålla byxor rena till skrutten. Sen när han vaknat ska vi satsa på att byta i sängarna! Det känns alltid lite fräschare med en dusch och renbäddade sängar efter att man kräkts!
Sonen bjussar på allt! =)
Som bakgrund till det här inlägget så är det så att vi har påbörjat nappavvänjning på Vincent lite seriösare nu. Han får ha nappen när han ska sova, inte just någon annan gång.
Idag när jag pysslade i köket så kom Vincent och ville ha en av napparna som låg på diskstället (efter att dom blivit kokade). Jag talade om för honom att han inte skulle få någon napp varpå han började tjuta och tyckte att jag var dum. Jag talade om för honom att han bara fick ha nappen när han skulle sova. Då, bakom min rygg, plockar han med sig en napp och klättrar upp i vagnen och kryper ner i sovsäcken!
När jag upptäcker honom går jag dit och frågar vad han gör. Jag lutar mig fram över vagnen. Då knuffar han på min arm och säger "Sova själv"!!! Vilken buse!
Man kan inte annat än att tycka att han är väldigt kreativ! Han fick ju bara ha nappen när han skulle sova, och eftersom han så gärna ville ha nappen så var det ju bara att gå och sova! Vi får väl börja ställa in vagnen i klädkammaren om han ska köra med det här framöver...
Han har börjat med en massa sånna här kaxigheter. För någon vecka sedan ställde han sig i dörröppningen till hans rum, fötterna brett isär och armarna ut, och sa "stopp, mitt rum!". Jag var på väg in med leksaker till hans rum, så jag frågade honom "Få rjag inte komma in med sakerna?", "Ne!" fick jag som svar... Eh, nehe... "Ta sakerna själv då...", sa jag och gav honom sakerna. Han tog emot grejorna och försvann in på sitt rum och stängde dörren... Självständighetsfas - here we come!
För inte allt för länge sedan låg Johan och Vincent i soffan, nerbäddade under en filt. Jag kom och kikade på dom och då tittar Vincent på mig och upplyser mig att "Här bor vi!". "Får jag inte vara med?" underade jag. "Näe..." Nähe, då går jag väl då...
Han är helt underbar den här lilla killen! Han har personlighet för ett helt kompani och jag älskar det verkligen - även om det ibland står mig upp i halsen... Ska bli spännande att se vad livet har att bjuda för honom! Jag tror att han komemr att kunna lyckas med vad som helst - bara han vill! Vi har börjat jobba på att han ska klä av och på sig på kvällen när han ska byta om till pyjamas. Oftast börjar han gnälla och säger "det går inte", "jag kan inte" "mamma/pappa kan" och "mammas/pappas tur". När man väl lyckas lirka med honom en stund så har han ju fixat ombytet (med lite hjälp) och blir jättestolt! Allt har helt klart med vilja att göra!
Förövrigt så händer det massor med den här lille mannen, i rasande fart dessutom. Är det så att en 2,5 åring ska vara väldigt intresserad av bokstäver? Vincent har fått ärva en dator för att han febrilt vill skriva bokstäver!
Dessutom fick han magnetbokstäver och magnetsiffror idag. Vi resonerar att vi ska ta vara på alla intressen som ploppar upp hos den här mannen. Just nu är det bokstäver, så vi hänger på!
Det är helt fantastiskt vad barn kan! Jag blir varm i hjäratat varje gång jag ser Vincent och all utveckling han gör! Det är verkligen jättehäftigt! Det märks att han kommit en bra bit på 2,5 år....
Får liksom ingen rutin på att blogga längre!
Den här gången klagar jag nog mest, så ids du inte ta del av min sopkorg så hoppa över detta inlägget. :)
- Jag började så bra med viktprogrammet i början av året. Nu har jag världens återfall och har till och med bröjat dricka Coca Cola igen! INTE BRA! Ska se om jag kan få ordning på motivationen snart igen. Ett mål innan jag skulle bli gravid igen var ju att gå ner i vikt. Det kanske är dax att börja försöka iaf, det handlar ju iaf om minst 10 kg!
- Sjukdomarna gnager som skavsår... Vi blir som aldrig riktigt friska här hemma. Johan släpar med en förkylning som slog ut honom rejält. Vincent går ju med sitt, vad det nu är, och snorar. Jag har ont i helsen till och från, har magkatarr och skulle nästan påstå att jag har börjat om med någon slags sömnsjuka. Måste hitta ett sätt att läka ut... Vila? Vad är det? Vem tusan har tid att vila, det är ju massor, massor att göra - både hemma och på jobbet! Struktur kanske är bättre, men det läker väl kanske inte ut halsontet... Aja, det är ju egentligen bara på morgonen och kvällen som jag känner mig lite sjuk, så det får väl vara så då.
Nej, jag ska egentligen inte klaga. Allt handlar bara om att ta tag i mig själv, men svårigheten är bara motivation. Det är mycket jag skulle vilja, men det blir ju ingen riktig effekt när motivationen inte infinner sig. Motivation... Man kanske kan googla på det, se om man kan hitta någon!?
Förövrigt så var jag och Vincent på Storsjöbadet i torsdags. Han gillade det verkligen och skulle nog helst ha varit där mer än de 1,5 timmarna det blev. Nu får jag nog projektera ytterligare badtillfällen, för inte kan man väl sluta när det är så roligt!? (Det var ju bara det där med att ha baddräkt som sved... :P) Motivation?
Nästa lördag är det dax för tävling igen, klubbdressyr. Efter Göteborgsresan var jag jätteinspirerad! Nu ska bara inspirationen kanaliseras lite för att resultera i fin ridning! Motivation?
Johan utmanade mig med ganska hårda ord härromkvällen. Till stor del sanning, men en bitter sanning. Kanske borde jag spotta i nävarna och anta utmaningen. Den skulle ju resultera i mycket av det jag vill. Men till vilket pris, att lägga undan ridningen? Nja, jag vet inte jag. Ridningen är ju så behövlig för mitt psyke... Kanske ska jag anta utmaningen, men i privat logi!? Motivation?
Ja, det kanske finns många motiverande situationer. Den är väl alltså egentligen den inre motivationen som är svårigheten. Man måste ju bara bestämma sig och börja så kommer ju delmålen skapa och fylla på den inre motivationen! Om det är så lätt, varför är det då så svårt!?
