Cathrin Larsson

Sambon åkte idag hem till sina föräldrar, en resa helt i familjeangelägenheter. Detta innebär då att jag och barnen får rå om varandra helt själva! Det är ju aldrig några direkta problem, utan bara mysigt!

 

Idag efter att vi släppt av pappan på flyget så åkte vi hem till mina föräldrar där barnen debuterade på sina "nya" längdskidor. V har fått sina första med pjäxa, bara biningen och stavarna blev helt nya. Lilla H fick ärva storebrors skidor sedan förra säsongen. Bådas utrustning är i det största laget, men det är ju inte mycket kvar av denna säsong, och nu kan de ju ha dessa grejor även nästa!

 

De kämpade på bra med åkningen och till och med lilla H åkte en förhållandevis lång stund. De har gott tålamod och massor med envishet, mina fantastiska barn! ❤️

 

Nu ska jag göra kväll, så jag orkar köra på med kidsen även i morgon. Skidåkning, bad och kalas står på schemat! 😊

Fick provsvar på blodproverna jag tog. Alla prover var normala, jag ska be om en kopia på provsvaret vid tillfälle (intressant att se, inte bara läsa "normalt"). Det fanns med andra ord inget som indikerade på varken reumatiskt eller annan sjukdom. 

 

Nu väntar röntgen härnäst och vi får se vad som kan utläsas på den och vad som händer efter den. 

 

Jag borde väl vara jätteglad över att proverna var bra, men sanningen å säga är att jag blir frustrerad. Jag känner ju att något är på tok, men det verkar vara svårt att få bevisa det. Att få sånna provsvar gör att det känns som att jag hamnar längre ifrån att bli betrodd och få hjälp. Jag tappar lite modet och det känns som att jag hamnar i kbt för hypokondri istället för att få hjälp med det fysiska... 

 

Men en jag ska inte ge upp ännu. Det är en röntgen kvar och sedan en dialog med läkaren. Kommer han inte fram till något ska jag ställa frågan "Hur går vi vidare då?", för jag vill få hjälp ändå!

 

Men en sak i taget - röntgen på fredag!

Jag ska ju så klart följa upp det som hände kring mina ledproblem. Sist jag uppdaterade var jag ju lite irriterad på hälsocentralens dåliga system och att inte bli tagen på allvar. Jag skulle ringa Medicin Direkt för att se om det var en bättre väg att gå.

 

Jag ringde Medicin Direkt och det samtalet var snabbt och resulterade i att jag ringde hälsocentralen i alla fall... 950 kr i läkaravgift och sedan skulle provtagningar tillkomma.... Den ekonomin har inte jag. På hälsocentralen fick jag i alla fall en tid till läkare, kors i taket! De hade så klart svårt att skaka fram tider, men jag fick en tid.

 

Inför detta besök laddade jag med massor av argument, jag förberedde mig på att behöva hålla ett försvarstal, att behöva strida för min sak. Jag hade nog egentligen bestämt mig för att läkaren skulle konstatera att jag skulle vila och fortsätta med rehabprogrammet. Och att det här med vita händer och fötter förutsatte jag att han skulle neka totalt.

 

Döm av min förvåning när läkaren känner igenom mina, icke svullna, fingerleder och sedan bestämmer sig för att skicka mig på provtagning med en lång lista saker han ville ha kollade och sedan skriver en remiss till röntgen. Han menade dessutom att mina vita händer och fötter skulle kunna vara en del i det hela, så han ville avvakta innan han fastslog Reynaulds syndrom.... Jag var helt ställd och innan jag gick därifrån kände jag att jag behövde tacka honom för att han tar mig på allvar. 14 februari ska jag göra röntgen på handlederna, och därefter ska vi se vad nästa steg blir. Det beror ju på vad som kommer fram på proverna. Det är skönt att i princip allt kollas -blodstatus, socker, leverstatus, sköldkörtel och reumatiska värden! Finns det INGA ledtrådar där får jag väl helt enkelt söka mig till en annan del av hälsocentralen, för då är det nog i hjärnan det spökar...

 

Men som sagt, där står jag nu. Blodprover är tagna och röntgen ska jag genomgå om 1,5 vecka! Och allt utan att jag behövde bråka om det! Känns toppen!