Hyllning
Ibland möter man situationer som man börjar fundera över. Till exempel; man läser om folk som fastnar högt upp i berg- och dalbanor och som tvingas klättra, osäkrade, för att nå fast mark.
Man tänker; Fy vad läskigt, jag skulle aldrig ha klättrat ur!
Eller ännu värre; Man läser om folk som förlorar förälder, barn, bästa vän eller liknande i olycka, sjukdom eller våldsdåd.
Man tänker; Det där skulle jag aldrig fixa.
Jag vet att man fixar betydligt mer än man tror. När det krävs så kan man göra nästan vad som helst (kanske till och med VAD som helst).
Nu när jag varit hemma med sjuka barn sedan förra veckan måste jag bara hylla ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR!
Jag har känt mig helt knäckt, gråtfärdig, förtvivlad, förbannad, utmattad, less osv osv... Och grejen är att jag inte ens varit ensam med barnen (annat än idag)! Jag blir så imponerad över de föräldrar som roddar en normal vardag med sjuka, gnälliga barn - utan att få avlösning minst en stund varje dag! Att stå mitt i allt kaos och ändå inte tappa förståndet, värdighet och fotfäste.
Jag klagar över hur tröttsamt det är efter en, två, tre dagar. Jag har ändå hjälp av min sambo. Jag vill verkligen hylla ensamma föräldrar för deras fantastiska förmåga att hålla ihop, deras tålamod och uthållighet! Det är fantastiskt att dessa föräldrar fixar allt själv!
Jag ska minnas detta i morgon, när båda barnen är igång!
