Tid - hur får man den att räcka?
Igår hade jag en dag då mina stresshormoner bara exploderade... Efter att ha hämtat hem en Vincent som inte alls ville gå hem igår, klädde av båda barnen och gjorde iordning för att dom skulle klara sig medan jag fixade med maten. Klockan var strax före 3 när jag påbörjade middagen. 4 skulle Johan vara på möte på solliden... Halv 4 var middagen fortfarande inte klar. Det fick helt enkelt bli så att jag och kidsen skulle skjutsa Johan till mötet, som han skulle bli lite sen till. 5 skulle vi vara på Vincents gympa... Och någon gång skulle jag hinna med att ge Havanna mat också! Det behövs nog ingen närmare beskrivning för att förklara att det var skapligt stressigt.
Vincent har uppnått en ny nivå i trots, och antagligen är det en reaktion på att det nu sjunkit in att han inte längre är ensam i fokus. Att bli storasyskon är, som jag förstår, inte den lättaste processen att bearbeta. Han är tack och lov fortfarande jättefin med sin lillasyster! Det är jag och Johan som får hela härligheten att hantera! Men efter en natt med vak och en dag med allt vad det innebär är det inte alltid man orkar med hans humör och sinnesstämning så bra som man skulle vilja...
Det känns bra att veta att det kommer att rätta till sig. Trotsen kommer att stabilisera sig, Havanna kommer att minska på matrasterna under natten, vi kommer att kunna vara ute och hitta på saker på ett annat sätt, Havanna kommer att bli mindre beroende av mig och jag kommer att kunna lämna henne längre stunder för att ägna mer tid till Vincent. Även om inte "problemen" kommer att försvinna, räknar jag med att jag ska ha utvecklat ett sätt att kunna hantera det på och hitta en ny vardag. Skruttan har ju bara funnits hos oss knappt en månad! Rom byggdes inte heller på en dag!
Snart ska jag börja förbereda maten, sen hämta Vincent. Sen när Johan kommer hem ska han fixa klart med maten för att sedan åka på styrelsemöte. Men för min egen mentala hälsas skull är det bra att Nadja planerade att komma och hälsa på en sväng på kvällskvisten! :) Det är jätteskönt att kunna träffa kompisar, även om man inte alltid kan komma ut hemifrån. :)
Vincent har uppnått en ny nivå i trots, och antagligen är det en reaktion på att det nu sjunkit in att han inte längre är ensam i fokus. Att bli storasyskon är, som jag förstår, inte den lättaste processen att bearbeta. Han är tack och lov fortfarande jättefin med sin lillasyster! Det är jag och Johan som får hela härligheten att hantera! Men efter en natt med vak och en dag med allt vad det innebär är det inte alltid man orkar med hans humör och sinnesstämning så bra som man skulle vilja...
Det känns bra att veta att det kommer att rätta till sig. Trotsen kommer att stabilisera sig, Havanna kommer att minska på matrasterna under natten, vi kommer att kunna vara ute och hitta på saker på ett annat sätt, Havanna kommer att bli mindre beroende av mig och jag kommer att kunna lämna henne längre stunder för att ägna mer tid till Vincent. Även om inte "problemen" kommer att försvinna, räknar jag med att jag ska ha utvecklat ett sätt att kunna hantera det på och hitta en ny vardag. Skruttan har ju bara funnits hos oss knappt en månad! Rom byggdes inte heller på en dag!
Snart ska jag börja förbereda maten, sen hämta Vincent. Sen när Johan kommer hem ska han fixa klart med maten för att sedan åka på styrelsemöte. Men för min egen mentala hälsas skull är det bra att Nadja planerade att komma och hälsa på en sväng på kvällskvisten! :) Det är jätteskönt att kunna träffa kompisar, även om man inte alltid kan komma ut hemifrån. :)
Kommentarer
Trackback
