Cathrin Larsson

Ett år har nått sitt slut, och lämnat plats åt ett nytt. De senaste tre åren har innehållit så mycket att man nästan blir skraj för vad nästa kommer att kunna innehålla. Förr tänkte man inte så mycket på vad åren innehöll, det var mest bara dagar efter varandra och mycket såg lika ut. Som vuxen innehåller åren lite mer saker, saker som påverkar livet så mycket mer än man upplevde skolan.

I år ska jag försöka mig på att skapa struktur i krönikan, lägga upp katergorier, får se hur det går att följa...

Kärlek
Relationen har börjat landa efter kaoset 2009. 9 oktober förlovade vi oss i en gränd i Gamla Stan. Vi var i en ganska smal gränd och Johan gick ner på knä. Inget jättespeciellt kanske, men ändå romatiskt. Vi pratar en hel del planer, men utan att direkt bestämma något definitivt. Vi har bilder för vad vi vill ska hända, så framtidsplaner finns definitivt!

Jobb
I februari började jag vikariera på Lillfjällets förskola. Det var på halvtid och kändes perfekt att börja med eftersom jag inte ens visste om jag skulle hålla mentalt för att jobba. Det fungerade bra och gick upp på heltid redan 1 mars då jag började på ett nytt vikariat på samma avdelning. 1 september skrev jag på för en provanställning då jag sökte och blev erbjuden en tillsvidaretjänst i huset. Det känns kanon och jag hoppas att det kommer att bli lika bra som det redan känns. Det som varit spännande är att av de 6 ansvarsbarn jag har så har jag fått skola in 4! Första skolade jag in andra dagen på nya avdelningen. Fortsätter det så här är man snart rutinerad på inskolningar!

Övrigt kring mig
I våras gick två av barnen, vi lärde känna i Umeå, bort. Vi hade bara möjlighet att närvara fysiskt vid den ena begravningen, men deltog mentalt vid den andra. Det kändes svårt att ta in och det kändes orättvist att inte som också kunde få behålla sina fina barn. Men mot cancermonster är det inte lätt att vinna, och inte alla gör det. Jag tänker ofta på barnen och familjerna vi mött i Umeå. Vissa kommer man inte ihåg, andra har fastnat i minnet. Så får det gärna vara, de människor som berör mig får gärna finnas kvar.

Ridningen går kanon. Jag börjar fatta vad jag håller på med och tävlingarna blir allt roligare. I maj startade jag en lokaltävling, för första gången utomhus, och för första gången för ett av klubbens lag, Div 2 laget. Jätteskoj var det, även om det skulle kunna ha gått betydligt bättre... I september startade jag min andra lokaltävling och det gick betydligt bättre, men det räckte inte riktigt till någon placering. Jag ligger iaf ganska stadigt mitt i resultatlistan och det känns jättebra!

I juli körde jag för första gången av vägen. Inga stora skador skedda, men jag började tvivla på mig själv som förare och jag tyckte att det var obehagligt att åka med andra efter det. Jag tyckte att alla låg så nära kanten... Det tog ett tag att släppa det, men nu går det betydligt bättre. Tänk att det ska behöva vara en första gång för allt... Stoltheten sårades helt klart!

Under våren skrev jag och Johan in oss på Viktklubb.se. Målet var såklart att gå ner i vikt. Jag är fortfarande inte särskilt nerbantad... Motivationen fanns bara inte där! Nu hoppas vi på ett lite mer motiverande år som kommer. Jag hade målet att gå ner 15 kg, vilket egentligen bara blev 2-3 kg... Tidigare har jag lyckats med 15 kg, men då var jag stenhård! Den här gången var jag för vek och saknade både diciplin och motivation...

I slutet av året var jag och kasserade in min 25årspresent från mamma, pappa och sambon. Jag fick en färganalys på Parelle. Tiden har inte riktigt infunnit sig tidigare, men jag slog slag i saken och kom iväg. Det var en spännande upplevelse där jag fick se vad färger gör med mig. Kan tänka att det låter lite hokus pokus och skitsnack, men färger kan faktiskt göra att man ser äldre ut och att de inte så smickrande linjerna i ansiktet blir ganska framträdande! Jag fick iaf veta att jag var Höst och att jag "har mycket färg" och ska bära upp starka färger, utan att dom blir skrikiga. Jag började förstå varför jag trivdes så bra med vardagsrumstapeterna i min och syrrans gamla lägenhet. Starkt gult och terrakotta var två färger som passade mig bra! =) Nu blir det lite nya kläder under året. Men tack och lov behöver jag inte just slänga något, för det fanns inga färger som jag absolut inte skulle ha, utan snarare vilka färger jag skulle lägga till för att det skulle bli bra! =)

Vincent
1 februari fick Vincent äntligen börja på förskola! Värdena var stabila och januari-röntgen gick finfint. Han kom in i gruppen hur bra som helst! Vi kan nog se det som att han är ett tvättäkta dagisbarn, han fullständigt älskar att vara på förskolan! Aldrig att han varit trasslig vid lämningar (förutom i somras när det nästan inte var några barn där och ingen från hans avdelning, samt att "hans" fröknar hade semester) och matsituationen bara föll på plats. Vi var ju lite bekymrade över att han knappt åt innan, och att han låg så lågt på sina längd- och viktkurvor. Han äter jättebra och går upp i vikt och växer finfint!

I april gjorde han röntgen igen och då togs dessutom CVKn bort och han fick börja vara "normal"! En rejäl frihet för oss som inte längre behövde stöka med att täcka över vid bad osv! Och en lika stor frihet för honom som plötsligt kunde få springa utan kläder!

Under sommaren hade Vincent två semesterperioder. En vecka åkte han med Johan till Göteborg för att hälsa på farmor och farfar. Och en långweekend åkte jag och Vincent till Falkenberg för att hälsa på Nadja och hennes mamma Eva (och hundarna och Christer också såklart). Vi badade i havet på Skrea strand, Vincent gillade verkligen både att bada (lite) och att sitta på stranden och gräva i sanden.

Han har fått följa med en hel del till stallet, och gillar det. Han har varit med till handbollshallarna, och gillar det också. Han har varit med sina barnvakter och är en klippa. Han är på det stora hela helt fantastisk! Under vintern har han utvecklat sitt ordförråd och har börjat uttrycka sina känslor verbalt. Helskön är han när han sätter armarna i kors och säger "Duma dig, ja ajj" [Dumma dig, jag blir arg] eller som idag när han inte får sin vilja igenom och börjar gråta och jag frågar hur det är "Ja lessen". Han är som sagt helt underbar. Det är väldigt sällan man har tråkigt med den här lilla mannen. Han är som en svamp i inlärningen, vill alltid vara med och är galet positiv!

Idag, 30/12, kom då årets sista röntgensvar. Klumpen bara exploderade i magen när det visade sig vara en läkare från Umeå som ringde. Hon berättade att dom hittat tillväxt i bröstkorgen. Det rör sig bara om en föränding på typ 1 mm, men det är dock en förändring. Inget kommer att göras förrän nästa kontroll blir analyserad. Levern är fortfarande oförändrad och benmärgen fortsätter att hålla sig frisk. Tyvärr känns det lite hårt att säga Gott Nytt År, när det finns en viss risk att Vincents cancer kan ha tagit fart. Men så länge läget är stabilt och tills nästa röntgen är gjord så får vi fortsätta som vanligt, så därför tänker vi möta det nya året så bra som det bara går, tillsammans med familjen!



Det är med andra ord ett år med både uppgång och nergång. Life is like a rollercoaster. Tur att man inte är så åksjuk! Inför nästa år ska jag försöka mig på lite flitigare uppdateringar (de tär dock inget löfte!) och jag ska försöka lägga ut lite fler bilder. Några mål under nästa år att gå ner i vikt, skriva under min tillsvidareanställning och fortsätta med tävlandet. Självklart har jag många andra mål också, men det är något för nästa år att presentera! =)

Gott Nytt År till alla läsare! Hoppas ni haft en trevlig övergång från 2010 till 2011!