Cathrin Larsson

I morgon är det åter igen dax för magnetröntgenkontoll för Vincent. Det har gått ungefär 5 månader sedan sist och nu är det alltså dax igen. Jätteskönt på ett vis, jättejobbigt på ett annat.

Den här gången är jag inte jättenervös över röntgensvaret, vilket känns helt underbart! Men däremot känns det jobbigare för varje gång kring fastan innan! Eftersom dom envisas med att inte kunna förena narkosen och röntgen på morgonen så tvingas Vincent fasta hela dagen. Vi väcker honom tidigt, tidigt på morgonen för att försöka få i honom frukost, efter det blir det fasta (läs; svält) fram till att han kvicknat till på uppvaket sent på eftermiddagen. Det känns inte klokt att han ska behöva gå igenom det OCKSÅ!

Men nu ska vi faktiskt ta det med dom nere på röntgen. Det blir svårare för varje gång eftersom han inte äter välling längre, men vill vakna riktigt innan han kan äta frukosten. Han blir också mer medveten om sina hungerkänslor och dessutom sover han inte längre på dagarna, vilket tidigare har varit en liten räddning för att krympa dagen lite.

Det känns iaf som att det är morgondagens prövning. Hur vi ska kunna smygäta utan att han får något... Det känns riktigt okänsligt och elakt...


Från en sak till en annan... Idag skrev jag under mitt nya anställningsavtal. På det stod inget stoppdatum, utan ordet Tillsvidare. Min första riktiga anställning, min första tillsvidareanställning! Känns riktigt härligt kan jag lova! När jag är tillbaka på jobbet på torsdag så är det under den nya anställningsformen. Härligt! var ordet!