Cathrin Larsson

Idag var vi då på begravningen för vår vän Nina Larsson Ojala. En urhärlig 18åring vi träffade i Umeå när vi kom upp i april förra året. En glad, social och sprallig tjej som alltid försökte vara positiv och optimistisk. En tjej som fick sitt liv avbrutet av den oförutsägbara sjukdomen, cancer.

Jag minns att hon kom till Barn 3 ungefär 2 veckor före oss. Hon kom dit med ca 1 liter vätska i hjärtsäcken. Läkarna fattade inte att hon levde fortfarande. Hon genomgick sin första operation och fick ett dränage för att tömma hjärtat på vätskan, därefter började också tumören som växte på hjärtat behandlas med tuffa cellgifter. Det visade sig vara en ovanlig form av hjärtcancer, inte särskilt dokumenterad och pronosen var inte särskilt positiv.

Trots detta kämpade Nina på. Hon var inte villig att ge upp i första taget. Trots att hon var riktigt sjuk så hade hon fortfarande fokus åt rätt håll, var engagerad i sin behandling och ville vara med och fatta beslut kring sin behandling. Hon och läkarna var inte alltid helt överens om hur det skulle vara, men ofta gick det Ninas väg.

Strax efter att vi varit uppe i Umeå sista gången i höstas (i okt/nov) åkte Nina upp för sin behandling. Hon skulle få cellgifter i två dagar och sedan skulle dom åka hem igen. Det belv inte riktigt så. Nina hade fått lunginflammation och blev riktigt dålig. Det visade sig att hon dessutom hade haft omkring 5 liter vätska i lungorna. Nytt dränage sattes för att tömma lungorna. Hon fick inga cellgifter då, och hon blev kvar över både jul och nyår... Efter ett tag där konstaterade läkarna att dom inte längre kunde göra något för Nina, hon skulle inte bli kvitt sin cancer. Nu fokuserade dom på att göra den sista tiden så bra som möjligt.

Nina flyttade hem till Sundsvall. Hon ville överbevisa läkarna, som hon ansåg gett upp långt före henne, så hon gav sig ut på en promenad på ca 1 km. Kan låta lite, men för hennes kropp var det långt. Hon hade sköterskor som kom hem till henne och hjälpte till med det medicinska. På så vis fick hon vara hemma den sista tiden. Hemma med sin familj, mamma, brorsan, pojkvännen och alla de andra, och vännerna.

Pojkvännen Ludde har inte vikt från hennes sida mycket under den här tiden. Dom hade precis blivit ett par när Nina blev sjuk, men inte att han tog den enkla vägen och flydde. Nej, han visade sig vara en fruktansvärt stark person och var så ofta han kunde med Nina på sjukhuset i Umeå.

Tidigt på morgonen den 18 mars somnade Nina in.
Mamma och pappa miste sin dotter.
Föräldrarnas nya repektive med familj miste sin bonusdotter.
Freddan miste sin syster.
Ludde miste sin kärlek.
Luddes familj miste sin svärdotter.
Alla anhöriga miste en familjemedlem.
Massor av tjejer och killar miste en vän.
Massor av elever som Nina gått skola med miste en klasskamrat.
Massor med lärare miste en elev.
Så många har gått igenom en förlust, men himmeln har fått en ängel.

Ninas begravning hade hon själv varit med och planerat. Hon ville ha en ganska traditionell begravning. Hon hade själv valt den låt som spelades när alla gick fram och tog farväl. Mamma och pappa hade också valt en varsin låt till Nina. Freddans låt som han valde till sin syster, var en av de låtar han själv skrivit till sin syster - en låt som han la ut på YouTube dagen efter hennes bortgång. Luddes låt var en låt Nina spelade upp för oss en dag i Umeå, en låt som han skrivit och spelat in. Den handlade om att hamna på sjukhus, vandra i korridorerna och vänta på det svåra beskedet. Freddans och Luddes låtar är så otroligt gripande, så det gick bara inte att hålla sig samlad.

 Bilden av Nina som mötte oss i kyrkan. Vingarna satt bakom ett stort roshjärta som stod framför kistan, vilket gjorde sig bra tillsammans med Freddans låt till sin syster, att hennes hjärta flyger nu.

 Ninas fina och noga utvalda plats. Hon ville inte ligga någonstans där folk kan kliva på hennes grav. Här ligger hon längst in på en rad, med fin utsikt, utan att någon ska behöva kliva på hennes viloplats.

Nu får du vila i frid, Nina. Inga mer cancermonster!