April
April är den fjärde månaden i kalendern, det är en månad med 30 dagar. Inleds med en dag som man får luras och avslutas med en våreld. Men det är också en månad med negativa vibbar. Två år har Johans mamma behövt läkarvård för två allvarliga tillstånd - först för hjärtat och sedan med stroke. Det tredje året blev Vincent sjuk i cancern.
Idag var det dax för Vincents magnetröntgen och benmärgsprov, inte utan att vi var lite nojiga eftersom det är nära 1 år sedan vi fick veta vad han drabbats av. Efter ungefär två timmars arbete så ringde läkaren till oss och berättade att de preliminära röntgensvaren visade på en minskning av tumörresterna!
Kan ni förstå lättnaden i det, efter att för inte ens en vecka sedan varit på ett annat barns begravning till att ta ytterligare ett steg mot att bli helt frisk!? Inga fler slangar som ska gömmas i pyjamasen. Inga fler slangar som ska täckas över vid badning. Inga fler ingångar som ska tvättas dagligen. Inga fler sjukhusbesök för att bara spola slangarna (var annan vecka).
I kväll klistrade vi över såret med ett stort plåster, mest för att det inte ska blöda ner kläderna om det börjar blöda igen. Det var allt. Det får han ha över dagen i morgon och så kikar vi på det i morgon kväll igen. Det ska bli grymt skönt att låta honom vara helt fri från plåster, låta huden vila på riktigt! Det ska också bli härligt att bara stoppa ner honom i badkaret när det är dax för bad - utan att först börja joxa med slangarna innan och börja sprita av slangar och sår efteråt.
Samtidigt som jag är överlycklig för vår situation så kan jag inte helt komma ifrån att känna att det är orättvist mot de familjer vi känner, som faktiskt förlorat sina underbara barn. Alexander, Saga, Gustav och Nina för att nämna några av de fina barnen. Men jag har en känsla av att dessa barns föräldrar blir glada för vår och Vincents skull, även om deras förlust kan bli mer kännbar...
Vi tänker ofta på de bortgångna barnen, samtidigt som vi håller Vincent lite hårdare. Vi är så glada att vår situation går så bra!
Idag var det dax för Vincents magnetröntgen och benmärgsprov, inte utan att vi var lite nojiga eftersom det är nära 1 år sedan vi fick veta vad han drabbats av. Efter ungefär två timmars arbete så ringde läkaren till oss och berättade att de preliminära röntgensvaren visade på en minskning av tumörresterna!
Kan ni förstå lättnaden i det, efter att för inte ens en vecka sedan varit på ett annat barns begravning till att ta ytterligare ett steg mot att bli helt frisk!? Inga fler slangar som ska gömmas i pyjamasen. Inga fler slangar som ska täckas över vid badning. Inga fler ingångar som ska tvättas dagligen. Inga fler sjukhusbesök för att bara spola slangarna (var annan vecka).
I kväll klistrade vi över såret med ett stort plåster, mest för att det inte ska blöda ner kläderna om det börjar blöda igen. Det var allt. Det får han ha över dagen i morgon och så kikar vi på det i morgon kväll igen. Det ska bli grymt skönt att låta honom vara helt fri från plåster, låta huden vila på riktigt! Det ska också bli härligt att bara stoppa ner honom i badkaret när det är dax för bad - utan att först börja joxa med slangarna innan och börja sprita av slangar och sår efteråt.
Samtidigt som jag är överlycklig för vår situation så kan jag inte helt komma ifrån att känna att det är orättvist mot de familjer vi känner, som faktiskt förlorat sina underbara barn. Alexander, Saga, Gustav och Nina för att nämna några av de fina barnen. Men jag har en känsla av att dessa barns föräldrar blir glada för vår och Vincents skull, även om deras förlust kan bli mer kännbar...
Vi tänker ofta på de bortgångna barnen, samtidigt som vi håller Vincent lite hårdare. Vi är så glada att vår situation går så bra!
Kommentarer
Postat av: Maria
Vad skönt att höra! Grattis!
Kram!
Postat av: Lisa
Måste vara så skönt att höra och jag förstår att ni håller hårdare i Vincent.
Och rent praktiskt så blir det ju så himla mkt mindre tjorv och stök för er! Det gör mycket.
Kommer ni att göra en magnetröntgen om ett tag igen eller hur fungerar det?
Postat av: Nina
Kikar in här! Tack för inlägget i gästboken! Så härligt att se ytterligare ett barn som faktiskt verkat övervinna dessa hemska neuroblastom monster. Jag hoppas av hela mitt hjärta att eran resa är över och att ni nu ser ljusare på livet och får leva och njuta av livet tillsammans! Massa kramar Nina (http://www.tobbeochtildesdag.se/)
Trackback
