Cathrin Larsson

Så i morse åkte vi då upp till Umeå igen. Som vanligt var taxin sen och det var stressigt uppe på flyget... Förbannade taxibolag som aldrig kan hålla sig till körordern! Tillslut kom taxin och det visade sig att det var samma trevliga karl som körde upp oss för ett tag sedan. Han berättade att 15(!) taxibilar sagt nej till våran körning på morgonen! Till vanliga personer så går körningen ut från växeln 15 minuter innan hämtning. När det är bilstol (allt förutom "kudde") så går körningen ut en halvtimme innan hämtning. Våran taxi fick den med kort varsel och han var inte ens i kommunen när han fick den! Förklaringen till varför 15 sagt nej till våran körning var för att dom inte hade bilstolar eller att dom inte visste hur dom skulle sätta fast dom! Vad fan är det för svar!? Vart är servicen i det hela!?

Hur skulle det se ut om sjukvården fungerade lika? "Nej, jag kan inte ge dig några mediciner, för jag vet inte vad det är för fel på dig - åk hem eller lös det på annat sätt". Eller en busschaufför, "nej jag vet inte vart den hållplatsen är, du får kliva av någon annanstans" eller "ojdå, här är det ett vägbygge jag tar mig inte förbi, sorry hörrni, ni kan inte åka vidare här för jag vet inte vilken annan väg jag kan ta". Så får det ju inte fungera! Om man har ett seviceyrke får man faktiskt hålla servicen hela vägen så länge det är rimligt! Att säga att man inte vet hur man ska sätta fast bilstolen är ett sjukt dåligt argument! Och att 15 bilar ska kunna säga nej till en körning kan ju inte vara enligt deras föreskrifter! Om det är ok så får jag lov att säga att jag tycker att företaget suger!

Tillslut hade vi iaf kommit ombord på planet och vi lyfte utan problem. Väl i Umeå så går vi in och ställer oss och väntar på packningen. Väskorna kommer, bandet blir tomt - vart fan är våran barnvagn!? Johan remmar iväg för att hitta någon att fråga vart saknad packning finns. (Det finns väldigt få människor att fråga om hjälp på en flygplats har vi insett!) Och personalen han fick hjälp av ringde till killarna som lastade av. Dom sa att det inte fanns någon vagn på flyget, men blev tillsagd att kolla igen - och mycket riktigt, där var den... Vår vagn hade med andra ord kunna hamnat i Luleå ist! Tack och lov att passagerarlistorna inte stämde så planet hölls kvar på marken, annars hade vi nog fått spåra vagnen ytterligare norrut... Hopplöst att ingen flygresa ska flyta på helt oproblematiskt!

På sjukhuset sen togs blodprov, som har visat sig vara riktigt skapliga! Därefter gick vi över på hotellet och åt frukost. Tillbaka på avdelningen sen fick vi gå ner på hjärtbedömning. Det måste göras inför varje behandling nu för att se så inte gifterna slagit fel på hjärtats celler istället för cancercellerna. Hjärtat såg helt bra ut, så vi fick gå tillbaka till avdelningen för att påbörja ett förberedelsedropp.

En av läkarna (som är här på lite utbyte - vilket Östersund också borde testa....) kom in och sa att dom tittat på röntgenbilderna från magnetröntgen vi gjorde förra veckan, och sa att tumören i bröstkorgen krympt, men inte så mycket. Jag frågade vad "inte så mycket" innebar, om det var mindre än förväntat eller om det är tillfredställande. Hon kunde inte svara men våra ordinarie läkare skulle komma in senare och så kunde vi fråga dom istället.

Så här är vi nu. Johan sovande i stora sjukhussängen, Vincent i juniorsängen som står precis bredvid och jag i fotöljen. Väntar på ytterligare en vecka på sjukhus! Får se hur många dagar vi får vara i lägenheten sen, sist var det natten till måndag, natten till onsdag och natten till torsdag... Kanske kan slå det om vi har tur! Bor iaf granne med den andra familjen från Östersund, kommer bli en kanonvecka på så vis.

Sådär, nu har jag uppdaterat om övergången upp till Umeå igen. Mer uppdateringar kommer i veckan!