Cathrin Larsson

Idag fick jag ett rörande telefonsamtal. En av mina läsare, som jag inte känner (du som kommenterade sist och frågade om det fanns något som man kunde hjälpa till med kanske??), ringde och berättade att hon bakat en kaka till oss och ville komma och leverera den till oss på avdelningen. Hur omtänksamt är inte det!?!? Jag blev alldeles varm i kroppen och rörd! Tänk att det finns människor som man inte känner men som ändå ställer upp med lite lyxvaror! Tack snällaste!!! Det uppskattas massor!

Jag blir så glad av alla människor som peppar, lyckönskar och finns till hands när man behöver lufta psyket lite! Dessa personer är så otroligt viktiga i krisiga situationer! Nu börjar det dock lossna lite för oss igen. Vincent är feberfri, mycket piggare och vi får lämna rummet för promenader utomhus igen. Det är bara mat var tredje timme och antibiotikan vi måste innfinna oss för! Värdena har vänt mot det normala, med besked, men är fortfarande lite låga för att börja umgås med folk. Men det känns hoppfullt om att vi kan få träffa familjen en sväng innan vi åker upp till Umeå nästa vecka!

Nu ska jag packa iordning det jag ska ha med mig för en natt på sjukan med Skrutten, åka förbi en affär och sedan ner till avdelningen för att möta den varma själen som bakat åt oss!

Återkommer kanske i morgon, om jag hinner med det! Ska försöka få rida ett pass i morgon kväll, så det kan ju bli sent...