Cathrin Larsson

Det är sanslöst hur fort tiden går! Jag har redan varit mamma i ett halvår! Ett halvår som känns så länge har gått i rasande fart!

Tänk att vi gått från det här lilla  till den inte fullt så lilla

För ett år sedan såg min mage ut så här  (magen ser ungefär lika ut nu också ;P men utan bebis) och nu har jag den här  Märkligt hur ett år kan vara så stor skillnad!

Vad har då mitt halvår som mamma tillfört mitt liv? Jo massor! Det har också tagit bort delar som jag stundvis saknar ganska mycket.

Det här halvåret inleddes med en sömnbrist som inte går att beskriva tydligt nog... Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna uppleva att få vara pigg igen! Idagsläget så känner jag mig vissa mornar ganska utvilad! Det inleddes också med en bebis som man inte förstod sig på! Det gick nog inte en dag utan att man ville att han skulle kommit med en medföljande instruktionsbok! Idag är det bara vissa gråtattacker som man inte riktigt förstår sig på, men som man efter några få försök har hittat lösningen till...

Mycket av det liv jag hade innan Vincent har jag fått gå vidare från. En del av det har jag kunnat återgå till i lite mindre mängd. Det som förvånade mig, men som jag någonstans innest inne är ganska tacksam att det inte slog in, var alla människor som försökte inbilla sig själva att dom var väldigt nära vän med mig, allt skulle bli så himla skoj när bebisen väl tittade ut. Fortfarande är det en väldigt begränsad skara människor som hängt med in i det här halvåret! Vänner och också försvunnit. Eller det kanske inte var riktiga vänner eftersom dom försvann när den lilla grodan kom, det kanske bara var närmare bekanta eller till och med tillfälliga vänner!?

Det här halvåret har också gett mig nya vänner! Den lilla gruppen jag slussades ihop med av MVC under graviditeten, självklart pratar jag om de andra mammorna i föräldragruppen! Vissa har jag kommit närmare än andra, men vi har det riktigt mysigt och trevlig när vi ses! Det är inte så att vi kommit varandra så nära så vi till exempel bjudit in varandra på barnens dop, men det mesta som har med barnen att göra gör vi gärna tillsammans! Även om vi inte skulle ha träffats och umgåtts innan barnen kom, så känns det som en bra skara människor som jag har mycket glädje med. Dessutom har det bara förra veckan krupit fram att en av mammorna har haft en häst som jag vid något tillfälle hjälpt till att veterinärbesikta på kliniken! Vilket sammanträffande liksom!

Jag är delvis en ny person, men jag är också samma person. Till en viss del kan jag fortfarande göra samma saker som jag gjort innan bebistiden, och det kommer att bli ännu lättare för mig att komma ifrån lite längre fram. Vincent blir mindre och mindre beroende av att ha mig nära hela tiden. Får se hur livet fortskrider! Altl jag vet är att det jag har nu är jag väldigt tacksam över, nu ska det bara fortsätta tillsättas lite av det som är jag. Konsten att vara alla personer i en och samma individ - mamma, flickvän, hushållerska (utan att bli slav i hemmet), dotter, syster, vän, hästtjej och mig själv. Svår balans som tar tid att lära sig, men när det väl börjar fungera så antar jag att man kännser sig ganska komplett...

Det som känns märkligt är den föränding jag genomgått när det gäller yrkesliv. Jag tyckte ju att det var så jäkla skoj att jobba och tyckte om att göra mitt jobb på dagarna (inte lika mycket när det gällde kvällsmöten, men det är inte lika noga). Nu känner jag mig inte alls frestad att börja jobba! Jag skulle kunna tänka mig att vara hemma med Vincent fram till att det är dax för ett syskon! Men det är inte möjligt. Jag måste jobba minst ett år, dels för att få en fast tjänst och dels för att få upp min sgi för föräldrapenningen. Sen vill jag inte ta föräldraledigheten från Johan, varken för hans skull eller för Vincents skull! Det är lite av en inre kamp att lämna in jobbansökningar, jag vet att jag måste, men jag har ingen större lust. Kanske, när man fått jobb och kommit igång, att man får upp lusten till att jobba lite. Jag hoppas helt klart att jag får en bra chef, bra kollegor, en bra barngrupp och detta med en härlig gemenskap. Erfarenheterna säger lite annorlunda, men det gäller att anta uppgifterna i en positiv anda, går man in med en negativ inställning så brukar det bli pannkaka av allt...

Idag kommer mamma och pappa hit någon gång under dagen. Jag och Vincent ska pyssla på här hemma fram till dess. Pappa ska hjälpa till och fixa de sista hålen för att sätta upp TV och taklampa i vardagsrummet och göra klart hyllorna i sovrummet. Det är också en grej med att vara mamma (möjligen också färälder i allmänhet), barnen tar upp så mycket tid att man inte får så mycket gjort... Att flytta och få ordning har aldrig tagit så mycket tid som den här gången! Det är otroligt frustrerande och gör mig grymt stressad! Har lyckats få magkatarrkänningar igen... Men snart är allt på plats och det går att dammsuga och torka golven och när allt sånt är klart så kanske även magkatarren släpper!

Nu ska jag inleda pyssledagen med att plocka lite här i vardagsrummet. Vincent sover ute och har gjort i 1 timme nu. Han brukar sova 1,5 timme på förmiddagen, så det gäller väl att passa på nu när det är lugnt!