CVKer
Jaha, jag kanske ska börja med att berätta vad en CVK är för något... CVK är en förkortning för Central VenKateter, en infart till blodsystemet. Den sätts in under huden på bröstet, upp mot halsen där den går in i venen ner mot högra förmaket (hjärtat). Vincent fick sin för att dom ska kunna skicka in medicinerna direkt i blodet, samt att dom smidigt ska kunna dra ur blod till blodprover. En otroligt fiffig grej som gör det väldigt lätt att hantera alla såna här saker, inget bråk med att hålla fast för stick i fingret och sätta nålar i armar/fötter/huvud/ben.
Vincent fick sin första CVK 27 april. Den satt i 13 dagar. Det var troligen vid en omläggning som CVKn drogs ur läge och behövdes plockas ur. Då hade han hunnit med att få sin första cyt (cytostatika).
2 dagar senare 12 Maj, fick han sin andra CVK. Den förankrades lite extra med en liten klämma som sattes fast med två stygn, för att den absolut inte skulle lossna igen! Istället hamnade vi i att själva såringången inte ville läka ihop runt slangen, utan ingångshålet blev bara större och "kuffen" (som ska växa fast under huden för att CVKn ska sitta fast) blev synlig och hamnade tillsist utanför kroppen och "blev smutsig" (den ska inte ha kontakt med huden eftersom den behöver vara steril).
CVKn fungerade fortfarande när vi kom upp till Umeå 22 Juni, men då beslutades att det skulle sättas en ny, men att då skulle ingångshålet fixas lite bättre. Sagt och gjort, 22 Juni fick Vincent sin tredje CVK... Dagen efter fick han första omgången cyt för den här gången. Behandlingsblocket var mellan 23 Juni och 25 Juni (tis-tors). På fredag eftermiddag/tidig kväll flög vi hem till Östersund. Nästa behandling planerades till 13 Juli.
På lördag kväll var det otroligt varmt i lägenheten, Vincent var lite besvärad av att det kliade under plåstren, så vi beslutade oss för att, precis som föregående natt, låta Vincent sova i kortbyxor och en tubigrip på överkroppen, över plåstren på CVKn. Det skulle låta honom lufta huden lite, skulle bli lite svalare. Vid 23-tiden gnällde Vincent lite och jag skyndade in till honom. Då sitter han i sängen och gnäller. Jag tar upp honom lite och kramar om honom och sedan lägger jag ner honom igen och ger honom nappen och han somnar om. Någon gång mellan 2 och halv 3 gnäller han igen och Johan går in till honom. Skrutten lugnar inte ner sig så jag går upp och ska amma honom (det brukar få honom att somna om). Jag tar upp honom, sätter mig på gästsängen och tittar ner på honom när han ligger över mina ben. Då ser jag att plåstrena är helt lösa, sitter inte längre fast på kroppen. Jag följer slangarna, åt båda håll... Båda håll!? Eh, slangarna med korkarna ligger snällt kvar inne i tubigripen, men jag hade en ände till, med bara en tunn slang... Och tubigripen är lite blodig.... Fan i helvete! Han har kliat loss plåstret över ingångshålet OCH fjärilen som fäster fast slangen mot huden och iochmed det så har slangen dragits ur helt och hållet!!! Han har med andra ord inte längre någon CVK insatt!
Vi ringde upp till Umeå för att berätta vad som hänt. Sköterskan sa till oss att spara CVKn, så dom kan kolla så att den är hel. Hon frågade om han blödde (vilket han inte gjorde, blodet på tubigripen var torkat) och om han hade feber (ingen feber heller). Sen skulle hon ringa jouren för att höra vad dom sa att vi skulle göra, hon skulle ringa tillbaka till oss när hon pratat med dom. Hon ringde tillbaka och sa att vi inte behövde göra något annat än att tvätta och lägga om såret och sedan ringa tillbara upp i morgon.
Vincent ville inte alls somna om efter att vi tänt och tvättat såret och bökat på... Han klättrade runt i sängen och ville busa istället för att sova. Vi la honom och han satte sig upp... Jag var uppe 3 timmar med honom för att vänta ut hans energi... Lagom pigg idag!
Efter samtalet med Umeå idag så fick vi veta att dom ska prata om Vincent i morgon när ordinarie läkare är på plats, inte bara jouren. Då ska dom göra en nu planering på Vincent och bedömma när han behöver sätta in en ny CVK. Han kommer behöva den hur som helst. Så vi får helt enkelt vänta till i morgon med den reseplaneringen.
Förövrigt idag så mår Vincent pyton. Han mår illa och kräktes som en galning på förmiddagen. Efter det låg vi lågt med mat till sent på eftermiddagen. Istället gav vi honom motmedicin för illamåendet och fyllde på det på eftermiddagen. Efter att inte ha ätit just något alls under dagen så fick han i sig en liten potion gröt och amning nu i kväll och kräktes inte upp det på en gång! Kanske har vi fått kontroll på det för stunden. Ska preparera honom med samma medicin i morgon så vi slipper stöka på med kräks då också!
Det var väl dagens rapportering... Ingen rast, ingen ro! I morgon är det dax för provtagning igen. Denhär gången så kan vi inte ta det genom CVKn utan i morgon blir det fasthållning och stick i fingret... Tusan... :(
Vincent fick sin första CVK 27 april. Den satt i 13 dagar. Det var troligen vid en omläggning som CVKn drogs ur läge och behövdes plockas ur. Då hade han hunnit med att få sin första cyt (cytostatika).
2 dagar senare 12 Maj, fick han sin andra CVK. Den förankrades lite extra med en liten klämma som sattes fast med två stygn, för att den absolut inte skulle lossna igen! Istället hamnade vi i att själva såringången inte ville läka ihop runt slangen, utan ingångshålet blev bara större och "kuffen" (som ska växa fast under huden för att CVKn ska sitta fast) blev synlig och hamnade tillsist utanför kroppen och "blev smutsig" (den ska inte ha kontakt med huden eftersom den behöver vara steril).
CVKn fungerade fortfarande när vi kom upp till Umeå 22 Juni, men då beslutades att det skulle sättas en ny, men att då skulle ingångshålet fixas lite bättre. Sagt och gjort, 22 Juni fick Vincent sin tredje CVK... Dagen efter fick han första omgången cyt för den här gången. Behandlingsblocket var mellan 23 Juni och 25 Juni (tis-tors). På fredag eftermiddag/tidig kväll flög vi hem till Östersund. Nästa behandling planerades till 13 Juli.
På lördag kväll var det otroligt varmt i lägenheten, Vincent var lite besvärad av att det kliade under plåstren, så vi beslutade oss för att, precis som föregående natt, låta Vincent sova i kortbyxor och en tubigrip på överkroppen, över plåstren på CVKn. Det skulle låta honom lufta huden lite, skulle bli lite svalare. Vid 23-tiden gnällde Vincent lite och jag skyndade in till honom. Då sitter han i sängen och gnäller. Jag tar upp honom lite och kramar om honom och sedan lägger jag ner honom igen och ger honom nappen och han somnar om. Någon gång mellan 2 och halv 3 gnäller han igen och Johan går in till honom. Skrutten lugnar inte ner sig så jag går upp och ska amma honom (det brukar få honom att somna om). Jag tar upp honom, sätter mig på gästsängen och tittar ner på honom när han ligger över mina ben. Då ser jag att plåstrena är helt lösa, sitter inte längre fast på kroppen. Jag följer slangarna, åt båda håll... Båda håll!? Eh, slangarna med korkarna ligger snällt kvar inne i tubigripen, men jag hade en ände till, med bara en tunn slang... Och tubigripen är lite blodig.... Fan i helvete! Han har kliat loss plåstret över ingångshålet OCH fjärilen som fäster fast slangen mot huden och iochmed det så har slangen dragits ur helt och hållet!!! Han har med andra ord inte längre någon CVK insatt!
Vi ringde upp till Umeå för att berätta vad som hänt. Sköterskan sa till oss att spara CVKn, så dom kan kolla så att den är hel. Hon frågade om han blödde (vilket han inte gjorde, blodet på tubigripen var torkat) och om han hade feber (ingen feber heller). Sen skulle hon ringa jouren för att höra vad dom sa att vi skulle göra, hon skulle ringa tillbaka till oss när hon pratat med dom. Hon ringde tillbaka och sa att vi inte behövde göra något annat än att tvätta och lägga om såret och sedan ringa tillbara upp i morgon.
Vincent ville inte alls somna om efter att vi tänt och tvättat såret och bökat på... Han klättrade runt i sängen och ville busa istället för att sova. Vi la honom och han satte sig upp... Jag var uppe 3 timmar med honom för att vänta ut hans energi... Lagom pigg idag!
Efter samtalet med Umeå idag så fick vi veta att dom ska prata om Vincent i morgon när ordinarie läkare är på plats, inte bara jouren. Då ska dom göra en nu planering på Vincent och bedömma när han behöver sätta in en ny CVK. Han kommer behöva den hur som helst. Så vi får helt enkelt vänta till i morgon med den reseplaneringen.
Förövrigt idag så mår Vincent pyton. Han mår illa och kräktes som en galning på förmiddagen. Efter det låg vi lågt med mat till sent på eftermiddagen. Istället gav vi honom motmedicin för illamåendet och fyllde på det på eftermiddagen. Efter att inte ha ätit just något alls under dagen så fick han i sig en liten potion gröt och amning nu i kväll och kräktes inte upp det på en gång! Kanske har vi fått kontroll på det för stunden. Ska preparera honom med samma medicin i morgon så vi slipper stöka på med kräks då också!
Det var väl dagens rapportering... Ingen rast, ingen ro! I morgon är det dax för provtagning igen. Denhär gången så kan vi inte ta det genom CVKn utan i morgon blir det fasthållning och stick i fingret... Tusan... :(
Nog med elände!
Ok, nu är jag tillbaka i bloggandet - ett tag iaf.
Vad som då hänt sedan sist är att vi just när jag skrev förra inlägget (för typ 2 månader sedan) fick vi veta att Vincent fått cancer och att vi akut skulle flygas upp till Umeå för utredning, diagnostisering och behandling. Vi blev kvar på Norrlands Universitetssjukhus i 5 veckor. På den tiden hann Vincent med 2 behandlingar och vi har redan efter det själva upptäckt att de "svullna lymfarna", som visade sig vara tumörer, krympt! Under hela tiden har Vincent mått bra och är samma glada, spralliga kille som utvecklas precis som han ska! Visst har han dagar då han inte mår så bra, kräks och är loj, men det är lätträknade dagar som går över snabbt!
Vi ska upp till Umeå var tredje vecka i ett halvår till att börja med, som det ser ut nu, så det är en lång behandlingstid framför oss. Han ska få cytostatika, men ska inte behöva någon strålning eller operation vilket känns jäkligt bra!
Det har varit en turbulent tid, men vi har mått bra mest hela tiden och har fått en viktig trygghet hos personalen på Barn 3 i Umeå. Att ha trygghet i den här situationen är grymt viktigt, cancer är ju en livshotande sjukdom - även om den många gånger går att behandla. Vi har fått all information på bordet direkt när läkarna fått veta något nytt, vilket givetvis känns jätteskönt!
Vi kom nu i kväll hem från Umeå efter att ha varit upp på tredje behandlingen. Det har gått bra, men Vincent har mått illa idag. Det är en väldigt vanlig biverkning på medicinerna, men trots att han fått motmedicin för det så har han kräkts och haft noll matlust! Nu ser vi morgondagen an, med nya friska tag! Vi ska försöka vara ute och leka lite eftersom vi legat på avdelningen sedan i söndags!
En värdslig sak i det här är att det inte direkt hjälpte min vikt i rätt riktning! Den första veckan kunde ja ginte just äta alls, och efter det så har matvanorna blivit jättekassa eftersom maten är lite begränsad när man ligger på sjukhus! Vid iaf 3 tillfällen, senast idag, har jag fått frågan om jag ska ha barn igen... Eh, tack, men nej... Jag är bara tjock... Pinsamt för dom som frågar, men hur ska dom kunna veta! Jag skulle ju rent teoretiskt kunna vara gravid igen, men icke.... Så nu har jag bestämt mig för att styra upp det här! No more fake pregnancy!!! Nu ska jag ta helgen (och måndag och tisdag) som den blir och på onsdag påbörjar jag en rejäl uppryckning! Kanske man kan gå ner några kilo lite snabbt! Skulle vara skönt om man var nere på min normala vikt vid jul iaf! Gärna redan i höst om det är möjligt! Får se vilken tid det tar...
Känns som sagt som en skitsak, eftersom ens barn drabbats av det värsta tänkbara (tror jag), men det ligger ju också och gnager. Allt kan man ju inte fixa på egen hand, men det man faktiskt kan påverka ska man nog försöka fixa. Alla saker som gnager påverkar en, och får man bort några gnagande saker så mår man nog lite bättre anser jag!
Får se hur flitig jag orkar vara i mitt bloggande, men jag ska försöka uppdatera lite då och då (minst!) så jag hoppas på fler besök av mina läsare (om det finns några kvar!)
Vad som då hänt sedan sist är att vi just när jag skrev förra inlägget (för typ 2 månader sedan) fick vi veta att Vincent fått cancer och att vi akut skulle flygas upp till Umeå för utredning, diagnostisering och behandling. Vi blev kvar på Norrlands Universitetssjukhus i 5 veckor. På den tiden hann Vincent med 2 behandlingar och vi har redan efter det själva upptäckt att de "svullna lymfarna", som visade sig vara tumörer, krympt! Under hela tiden har Vincent mått bra och är samma glada, spralliga kille som utvecklas precis som han ska! Visst har han dagar då han inte mår så bra, kräks och är loj, men det är lätträknade dagar som går över snabbt!
Vi ska upp till Umeå var tredje vecka i ett halvår till att börja med, som det ser ut nu, så det är en lång behandlingstid framför oss. Han ska få cytostatika, men ska inte behöva någon strålning eller operation vilket känns jäkligt bra!
Det har varit en turbulent tid, men vi har mått bra mest hela tiden och har fått en viktig trygghet hos personalen på Barn 3 i Umeå. Att ha trygghet i den här situationen är grymt viktigt, cancer är ju en livshotande sjukdom - även om den många gånger går att behandla. Vi har fått all information på bordet direkt när läkarna fått veta något nytt, vilket givetvis känns jätteskönt!
Vi kom nu i kväll hem från Umeå efter att ha varit upp på tredje behandlingen. Det har gått bra, men Vincent har mått illa idag. Det är en väldigt vanlig biverkning på medicinerna, men trots att han fått motmedicin för det så har han kräkts och haft noll matlust! Nu ser vi morgondagen an, med nya friska tag! Vi ska försöka vara ute och leka lite eftersom vi legat på avdelningen sedan i söndags!
En värdslig sak i det här är att det inte direkt hjälpte min vikt i rätt riktning! Den första veckan kunde ja ginte just äta alls, och efter det så har matvanorna blivit jättekassa eftersom maten är lite begränsad när man ligger på sjukhus! Vid iaf 3 tillfällen, senast idag, har jag fått frågan om jag ska ha barn igen... Eh, tack, men nej... Jag är bara tjock... Pinsamt för dom som frågar, men hur ska dom kunna veta! Jag skulle ju rent teoretiskt kunna vara gravid igen, men icke.... Så nu har jag bestämt mig för att styra upp det här! No more fake pregnancy!!! Nu ska jag ta helgen (och måndag och tisdag) som den blir och på onsdag påbörjar jag en rejäl uppryckning! Kanske man kan gå ner några kilo lite snabbt! Skulle vara skönt om man var nere på min normala vikt vid jul iaf! Gärna redan i höst om det är möjligt! Får se vilken tid det tar...
Känns som sagt som en skitsak, eftersom ens barn drabbats av det värsta tänkbara (tror jag), men det ligger ju också och gnager. Allt kan man ju inte fixa på egen hand, men det man faktiskt kan påverka ska man nog försöka fixa. Alla saker som gnager påverkar en, och får man bort några gnagande saker så mår man nog lite bättre anser jag!
Får se hur flitig jag orkar vara i mitt bloggande, men jag ska försöka uppdatera lite då och då (minst!) så jag hoppas på fler besök av mina läsare (om det finns några kvar!)
