Cathrin Larsson

Åh, jag vet att jag är tjatig... Tack och lov är det min blogg och jag kan tjata bäst jag vill här egentligen... Nu börjar jag bli otålig på allvar... Det är egentligen så fånigt, jag vet att jag kommer att få min lilla bebis när det är dax, när hormonerna sänder ut att avbryta graviditeten. Alla prover är jättebra. Har inga fysiska problem, inga psykiska heller för all del! Bebisen ligger som den ska. Förvärkarna är inga problem, känns nästan inte av. Både jag och bebisen har det med andra ord ganska bra.

Trots detta så är jag så otålig. Jag vet egentligen inte varför. Jag tror att allt runt omkring hjälper till... Bekanta får sina barn, BF-datumet närmar sig (bara 3 dagar kvar), Nathalie flyttar till Örebro i morgon - vem vet när hon har möjlighet att komma hem och i princip alla runt omkring väntar och frågar om den inte ska komma snart... Det är saker som man inte kan ta hänsyn till egentligen. Att andra får sina barn tidigt är inget man kan förutspå eller själv eftersträva. BF-datumet är enbart ett datum att förhålla sig till, ett riktmärke på att graviditeten är fullt genomgången. Nathalie flyttar, ja men hon kommer hem! Bebisen hinner inte bli ett halvår gammal innan hon kommer hem! Många andra får ju också bara se bebisen på bild till en början... Att alla runt omkring väntar och frågar är ju något man kan strunta i - alla tycker ju att det är spännande, så det är ju bara med välmening...

Får man barn för tidig så hinner man inte bli så här otålig. Jag skulle tro att en bidragande anledning till min otålighet är att jag hela dagarna sitter själv, Johan kommer hem, vi äter middag och sedan är det kväll... Inga människor omkring mig. Visst kan jag gå in till stan, men det resulterar i att jag sitter på en parkbänk och tittar på folk som springer fram o tillbaka. Fortfarande inget sällskap. Jag försöker ta någon promenad då o då. Orkar inte gå så långt, bebisen trycker troligen på någon nerv så jag får kramp i högerbenet och sedan har jag mjöksyra i benen efter bara några minuter... Orken fungerar inte riktigt...

Jag är splittrad över hur det kommer bli efter födseln... Nu är det ingen som kommer o hälsar på, och knappt någon som ringer. När bebisen kommit så känns det misstänkt att alla vill komma (- vilket är fullt förståeligt.) Men det känns ju också lite märkligt att man innan blir bortglömd och sedan hamnar i centrum... Det är svårt att sitta ensam på dagarna - eller iaf tillsammans med en överdos av hormoner - man börjar inbilla sig saker och gör hönor (alternativt kalkoner) av fjädrar.

Nog för att jag bygger in att alla anser mig tjatig och jobbig, men jag blir nästan lite irriterad på mig själv. Varför kan jag inte bara vara!? Varför inte bara utnyttja den ensamma tiden till att vara just ensam innan karusellen drar igång!? Jag borde känna att det är skönt att kunna koppla av! Varför gör jag inte det!? Jag känner mig bara som en belastning på Johan... Stackarn jobbar hela dagen och kommer sedan hem och får sysselsätta mig också... När man jobbat en hel dag vill man ju gärna sätta sig och koppla av en stund - han kommer hem och jag pratar till han har skavsår i öronen och sedan släpar jag iväg honom på promenad eller liknande... Han får ta allt som jag itne kan fördela över dagen...

Summa sumarum... Grodan - du är jäkligt välkommen ut, precis när som helst nu!