Cathrin Larsson

Nu har helgen i princip passerat. Den här helgen har varit årets stora fest för Östersund. Förfesten, aka Stråket, är iofs det enda jag varit på i år men jag brukar nu mera bara vara med på förfesterna.

Alla bekanta som flyttat från stan har varit hem den här veckan, jag har träffat några av dom när dom var hit och fikade när jag fyllde år, riktigt tråkigt att man inte sett mer av dom när dom endå är hemma.

Tråkigt också när man får det upplyst för sig att man är utbytt, troligen för att man inte är lika rolig på festerna och inte kan dricka som man kunde för ett år sedan. Jag vet faktiskt inte varför jag blir besviken över fenomenet, det gör det väl lättare att veta vilka som är ens riktiga vänner? Men det jag mest blir ledsen och besviken över är att det tas för givet att jag inte vill vara med, så frågan blir inte ens ställd. Jag kan visst vara med och ha kul på den tidigare delen av kvällarna, jag kan visst umgås, jag kan också gå på stan... Det är fint när vänner besvarar frågorna själv, utan att ställa dom till den det gäller...

Jag känner att den här helgen, som i vanliga fall brukar vara bland det roligaste varje år, har varit näst intill skitkass! Ja, jag må vara lite bitter, kan vara ett sting av utanför-känsla, kan lika väl vara hormoner, men jag är besviken på det mesta den här helgen...

Allt har dock inte varit skitkasst. En av Johans kompisar har varit uppe sedan i tisdags, vilket har varit skoj. Jag, Johan och Mattias har gjort stråket ett par kvällar. Vädret har också stått på min sida, har kunnat ligga ute och sola under nästa en hel vecka! Jag har tillbringat en del av en kväll med min syster, vilket också var soft. Så allt har väl inte varit värdelöst heller... Men nu känner jag att jag behöver få hem hästarna till stallet så jag kan pyssla på där lite mer igen, där vet jag att jag har min plats!